"Vad är det som gör en människa?"

Det finns frågor av olika slag, sådana som ilar förbi i dagsstressen, sådana som handlar om att stilla sin nyfkenhet och det finns andra frågor som aldrig lämnar en, men som både har att göra med vardagsstressen, nyfikenhet och med livet självt att göra.För några dagar sedan skrev jag lite om Kristian Lundbergs bok Yarden, en berättelse (Östlings bokförlag Symposion 2009), som handlar om författarens tid som uthyrd arbetskraft till ett hårt, otryggt och närmast arbete i ett lastområde i Malmö hamn. 

Det händer att själva formleringarna av en fråga finns kvar när man lägger ifrån sig en bok. "Vad är det som gör en människa?" är en sådan fråga som Lundberg ställer i sin bok. (Lundberg s 51). I Yarden beskrivs arbetet ofta med ord som visar att alienation, främlingskapet inför arbetet, är ett i högsta grad användbart begrepp även i våra dagar. Arbetet handlar bland annat om att flytta bilar från ett ställe till ett annat inom området, för vidare transport ut till marknaderna. (Lundberg s 41) Längre fram i boken sammanfattar författaren dessa erfarenheter:

"Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler.

Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan.

Bli en likgiltig siffra i ett bokslut.

Att egentligen aldrig förstå vad som sker och

varför det inträffar."(Lundberg s 53) 

 

Det är knappast sådana förhållanden som "gör en människa" menar författaren, utan ser tvärtom arbetsvillkoren som något som "avhumaniserar" och som förminskar den egna personens värde, att "bli en likgiltig siffra  ett bokslut" och till någon som inte ser sammanhangen omkring sig och därför inte förstår dess mening.  Och "mening" är sannolikt något som människan inte kan leva utan. Kanske är det sökandet efter mönster och begriplighet som gör oss till människor. Det skulle kunna vara ett underförstått svar på frågan som författaren ställer.

 

Att vara "mänsklig" brukar ofta tänkas vara samma sak som att vara "god", medkännande och öppen inför andra. I sitt försök att besvara sin fråga börjar Lundberg med att skriva hur han från början ibland tänkte sig "att det som skapar en människa är förmågan att välja det goda", men att  han skriver att han "inte ens [tror] att det finns någonting annat som godhet". (Lundberg s 51). Själv har jag inte alltid nöjt mig med tanken på att "vara mänskliga" bara skulle handla om att välja, även om det förstås har en avgörande betydelse. Jag har tänkt mig det som något som mer utgör en grundval, något som "finns" inom en, ett personlighetsdrag som naturligt låter "goda" handlingar komma till uttryck. Jag har förstås också ofta tvivlat på det "goda" och mest sett småaktighet och minst dubbla agendor omkring mig, att det handlat om "annat". Så är det säkert också ofta.

 

Men det att kunna utvecklas i en sådan riktning att det blir naturligt att välja något annat än egennyttan, att kunna se längre, att vara mänsklig, varifrån kommer det? Det är ingenting som säger att det är ett givet val hos en människa, hos någon någonsin.

 

Vad är det som gör en människa? Frågan antyder att mänsklig är inte någonting man är i sig själv, utan något som man "görs" till. En människa blir till i sina relationer och sin plats i tillvaron. Det är vad som skapar hennes horrisonter och möjligheter att se alternativ. Om varje liv, med alla sina unika villkor, sociala, kulturella, ärvda och förvärvade, skulle liknas vid  landskap, skulle de vägar som genomkorsade det se högst olika. Någon skulle kunna välja mellan farbara, väl underhållna boulevarder och någon annan skulle se steniga stigar som slingrade sig uppåt och sedan bakom ett krök för att sluta vid ett stup, där man antingen kastar sig ut eller vänder om. En tredje skulle irra omkring i klaustrofobiska gränder, där varje sväng om hörnet kunde innebära fara. Sådant är valfrihetens landskap i verkligheten. Alternativen är högst olika. Lundberg skriver:

 

Vad krävs det av oss som kallar oss människor?

Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att

skapa förutsättningarna så att vi kan välja det

goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förut-

sättningarna, en som räds för att bli skild ifrån

sitt arbete har inte heller de förutsättningarna.

Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta.

Använder oss.(Lundberg s 51)

 

Att skapa dessa förutsättningar är förstås något som kan och måste göras på olika nivåer. Politiken är oundgänglig men också den enskilda människans ansvar. Det handlar om att våga inse att det handlar om att skapa förutsättningar och att man inte lättvindigt kan avfärda avarter av mänskligt beteende, endast som en fråga om individuell moral. Vad såg den som handlade själviskt, trots att han eller hon var i underläge? Vad var det som ledde till aggressionen mot den som är annorlunda och i praktiken oftast ännu mer utelämnad och kuvad? Det är säkert ingen slump att alltför många människor med arbetaryrken, här och runt om i Europa, drivits in i armarna på högerpopulistiska krafter, att Sverigedemokraterna idag är ett av de partier som har flest sympatisörer bland LO-medlemmar. Och vi vet att detta sker när förutsättningarna förändrats radikalt, där landskapen i många liv skiftat utseende, där "grändernas väggar kommit närmre" och hotet mot den egna tryggheten vuxit. Politiken har ändrat förutsättningarna på ett sätt få kunde ha anat. Många känner sin värld som beskuren, samtidigt som de inte vet hur eller varför det sker. Anonyma processer och politiska beslut, maskerade bakom en human retorik och ofta i skepnaden av "expertutlåtanden". Det är inte vad som "gör en människa". Det är motsatsen.

 

Jag tänker avstå från några enkla och klara slutsatser, eftersom jag inte har några sådana. Det som ändå borde vara möjligt att säga är att jämlika samhällen, samhällen där "förutsättningar till goda val" inte är avhängiga pengar, social status eller yrke, utan är en rättighet och en frihet. Hur detta skall utformas är en fråga som jag kommer att återvända till i kommande inlägg.