De första raderna

Att förakta föraktarna, att avsky de som ser ett hot i den oväsentliga skillnaden, att se ned på dem som ser ned på de andra, är att sälla sig till deras skara. Det är dumheten hos den som säger sig hata dumheten, inkonsekvensen hos den som säger sig älska människan. Att se människan, där hon skyms av det som inte är "omänskligt", utan kanske bara av det "alltför mänskliga", det är vad Livets uppfordrande stämma kräver, för vet de som hatar egentligen, på djupet, vad de egentligen gör? Våra ögonflisor står ut som bjälkar från vår blick när vi föraktar den som inte kan se, som förblindas liksom vi, som låter blicken stanna vid det som syns på ytan. Till sist återstår trots allt ändå en människa.

Genom det öppna fönstret hörs sedan några timmar min mest högljudda granne, en sångglad koltrast. Det är lite kyligt och det bär emot att gå upp för den nya dagen, men samtidigt känner jag hur energierna samlas och motivationen stiger. Det handlar återigen om en dag med hårt arbete, främst med rättning av de nationella proven. Kanske har jag inte sovit tillräckligt men jag vill vara så effektiv jag kan. Bara att tänka så innan klockan blivit halv sju...   Det är valborgsmässoafton. Imorgon börjar maj månad. I år avböjde jag att hålla skolans vårtal. Anledningen var helt enkelt att jag gjort det tillräckligt och att jag tycker att det ska göras av någon som representerar skolan officiellt. Men våren ska firas och sjungas in och kanske bryter jag rättningsarbetet för en liten stund. Ute är det mulet trots den envisa morgonfågeln, men den gör vad den ska. Imorgon, påstås det, ska solen komma tillbaka. Då är det dags igen för en längre cykeltur i sällskap med mina vänner B o B. Ik

Ljuset, som en stilla glöd genom nattkylan. En koltrast sjunger och det glimrar i Schumannpianots dunkel, en sång just när natten gett vika.

Natten är slut men några värdefulla timmars sömn till hade jag önskat. Utifrån hörs koltrasten och radion spelar intetsägande musik, men tanken börjar snabbt att vandra när nattens töcken långsamt lämnar mitt medvetande. Jag konstaterar att jag inte känner av gårdagens cykeltur i kroppen trots att den blev hela 46 km, om man får tro cykeldatorn. Det var en härlig vårdag igår. Idel solsken men motvinden blev till sin motsats när jag återvände från Skultuna via vägslinken mot Skerike. Man anade hur det började gro på åkrarna och blåsippor och tussilago syntes vid sidan av vägen. Jag trodde mig också  få syn på en sädesärla. Ute i en hage fick jag syn på ett väldigt flyttblock, mycket större än de andra ute i markerna. Ett vittnesbörd om naturkrafterna och hur den väldiga isen ännu påverkar landskapet. En gång smälte den och lät klippblocket bli kvar just där för obegripligt länge sedan. En gång i tiden och kanske inte så länge sen, måste folk ha trott att det bodde troll i stenen och

Att ena insikten med livet, att låta det inre och det yttre klinga samman, hjärtat med orden och gärningarna med livet till ett som är helt. Denna brustenheten och dessa glipor! Kanske finns det inget sannare än denna otakt, alla dessa dissonanser i ett från början brutet ackord. Att ändå vilja vara en ton i en stilla hymn under stjärnorna eller som en dansande våg i ett av eterns flöden.

Utanför råder solskensmorgon och även om kylan har mildrats vet jag att dess stickande friskhet kommer att kännas när jag snart lämnar mitt hem. Jag känner värmen från tekoppens ånga och doften av en nybryggd darjeeling. Smaken och värmen sprider sig i kroppen. På något vis behövs det aldrig så lite. Det är lätt, men ändå fylligt, något "blommande" och kanske lite bittert, men ändå inte oangenämt. Det är vad som händer om bladen får ligga i en aning för länge. Mig gör det inget. Jag vet också att solen numera känns genom den kylslagna luften och att min hy börjat, jag tycker mig ana det, få en lite annan lyster. Krafterna börjar samlas och tar sats...

Utifrån hörs en ensam koltrast genom kvällsdimman. Det är en röst som talar om att året äntligen har gått vidare, att den kalla årstiden är på väg bort. Jag sitter vid mitt fönster och ser ut mot dungen på den lilla kullen och mot husen på andra sidan gården. Dimma, ett vagt töcken gör att konturerna mjuknar ute i vårskymningen. Dagen lider mot sitt slut och tiden är tydlig och dagarna rinner snabbt bort. Åren går fort, men jag kan också känna hur dagar och timmar kan stanna upp och te sig eviga. Att tiden kan upplevas så olika och på samma gång är svårt att förklara, men det är så det är. Jag funderar över tiden. Den är ju förutsättningen för att något ska kunna ändras, den är antagligen kanske det mest bestämmande i livet, som utspinner sig mellan dåtiden, nuet och framtiden och där varje förlopp också brådskar mot sitt slut. Att tiden snabbt tycks rinna bort är ibland tröstande, men djupast sett är det en påminnelse om vart varje tidsrörelse och förändring egentligen är på

Morgonen är som gjord för läsning. Jag har precis börjat, efter att den stått i hyllan i flera år, börjat läsa Salman Rushdies Midnattsbarnen (Albert Bonniers förlag.Klassiker,pocketutgåva 2007) . Vindlande meningar över de oändligt många sidorna. En roman med ett frejdigt berättande som är krävande läsning för vem som helst, men som om man fångas av flödet av märkliga personer, händelser och av språket inte kan undvaras förrän på den sista sidan. Den här morgonen befinner jag mig i ett litteraturens Indien där kanske den "verkliga" historien kommer att lysa fram ur den väldiga väven av fantasi och ord. Jag hoppas nog främst på att bli underhållen av en gammal litterär favorit, vars berättelser jag hoppas att jag fortfarande kan träda in i. Jag har förväntningar men kanske är det annan läsning som tilltalar den som har mycket att göra.

Människans värde, måste inte det befästas i något djupare, större och sannare än samhällskontrakt och rättigheter som står skrivna i stolta deklarationer och som upprepas av dem som vet vad man bör tycka? Människotanken sviktar och kontrakt kan omförhandlas och känslan fladdrar som en orolig låga. Marken bågnar i gungflyvärlden där vi sjunkit så många gånger. Kanske behövs ett "förbund" var rottrådar förankrar oss i Varats egen grund? Frågan låter förnuftet söka sig mot det som ingen tanke kan greppa, det som till sist öppnar sig som en möjlighet, en öppning där ett sällsamt ljus lyser över den obesvarade världens gåta. Kvällsljuset skiner på chiesa Santa Chiara, Assisi, Umbrien Italien                                                                                Tomas Andersson Wij – Vi är värda så mycket mer

Solmorgonens kyliga vindil genom det öppna fönstret. Fåglarnas enstaka läten. Jag drömmer redan om Kung Liljekonvaljes ankomst. Orphei Drangar – Kung Liljekonvalje (King Lily-Of-The-Valley)

Trots allt verkar det som om våren har börjat komma nu. Solen har skinit från en nästan molnfri himmel och genom kylan har solens värme börjat ge sig till känna. Det är ljust länge och när kvällen kommer syns länge en långsamt rand av turkost borttynande ljus i väster. Man andas friare. För några dagar sedan, en morgon efter en kväll ute på stan, samtalade jag med en kompis sen många år, ett samtal som både handlade om vad som händer i världen, om Nordkoreas kärnvapenhot och om livet som det är här och nu. Det ena ledde över till det andra, att aldrig har det som sker därborta tett sig så främmande och abstrakt och att den känslan vuxit genom åren då vi börjat inse hur komplexa och mångskiftande även våra egna liv är. Hur ska man då kunna greppa världen därute, något som egentligen borde vara vår skyldighet när isarna smälter och diktatorer tar strupgrepp på världsfreden? När vi var yngre engagerade vi oss men tiden och livet verkar obehörligen ha fört oss allt längre bort ifrån de

Idag har jag gjort en lång cykeltur, först ut mot Skultuna och sedan tog jag vägen från Skultuna kyrka mot Skerike. I stort sett var det en härlig tur med sol och snösmältning, men motvinden tog emot på vägen mellan Skultuna och Skerike. Men det gäller bara att stålsätta sig så går det bra. Jag kom till sist till Erikslund, men där upptäckte jag att jag fått punktering. Det var planerat att jag skulle besöka min kompis Henrik på Bäckby, men det hela verkade få bli uppskjutet pga mitt lilla haveri. Emellertid fick jag ett sms som meddelade att Henriks fru, Lena, kunde skjutsa hem både mig och min cykel. Så jag promenerade till Bäckby. Där fick jag titta på två akvarier, ett på 120 liter och ett lite mindre, sexkantigt, på ca 45. Sen fick jag vet att det tydligen  Dvärgciklid av släktet apistogramma, Sydamerika finns en trend med att hålla på med "nanoakvarier", alltså små behållare med ca 5-40 liter. Det kändes inspirerande, som ett sorts akvariekonstens bonsai