De första raderna

Årets sista dagar Ur årstidsmörkret stiger solen upp. Det är skönt att snart definitivt befinna sig på årets "rätta" sida, när vi steg för steg går mot vår och sommar. Genom bussens fönster ser jag hur ljuset tilltar.  Naturligtvis märks det knappast än men det är skönt att veta vart vi är på väg, ett av de få tillfällen vi verkligen kan göra det. Det är förmiddag på Upplandsslätten men solen lyser ändå fortfarande matt men bländande från sin låga punkt på himlen.  Så här års faller det sig naturligt att bli lite allvarlig till mods. När året går mot sitt slut är det på sätt och vis en ny tid som börjar.  I många kulturer har nyåret firats bokstavligen som en nyskapelse av världen. Babylonierna reciterade skapelseeposet Enuma elish och konungen spelade guden Marduks roll i den rituella kampen mot urmonstret Tiamat. Ur kaos skulle världen skapas och ges en ny form, till en ordnad värld, ett kosmos. Riktigt så ser nog få på världen idag, men ändå är det lite som att nyåret s

Jag återkommer ofta, märker jag, till tiden. Den finns som ett ofta återkommande tema i mina blogginlägg. Antagligen finns det få saker som både är så självklara som notoriskt svåra att förstå, rent av omöjliga. Jag är vaken fastän dygnet knappt passerat gränsen mellan natt och morgon. Då flyter tiden fram som en flod av gyttja, oändligt långsam och tung, knappt märkbart i rörelse. Andra gånger är det som att den inte alls existerade, det är som att man omärkligt förts från en början till ett slut utan att veta hur det riktigt  gått till. Att fördriva tiden. Jag funderar över uttrycket. När man fördriver något handlar det om att "jaga bort" det. Att driva bort tiden. Just nu, 04:00, när sömnen övergett mig som det verkar och jag driver med gyttjan, är det just vad jag försöker göra. Det hjälper något att skriva och jag vill skriva mig till sömns. Det jag som så ofta undrar över är om det är att använda den rätt och just nu, ja, i skrivande stund, ser jag det nog så. Men

Det är annandag jul. En svag vintersol lyser från himlen och får husfasadernas färger att intensifieras en smula. Himlen är ljusblå. Det märks att solen skiner från en låg punkt på himlen. Genom fönstret ser jag också grenarna av det paradisäppelträd som är planterat nära ingången till mina föräldrars bostad i Sala. Här har jag firat jul ännu en gång, i all enkelhet och jag vill nog inte ha det annorlunda, tid för vila, läsning och lite eftertanke. Julen är egentligen ingen stor sak för mig men den är välkommen.   Ibland måste tankarna få lämna det som mest närvarande. Ensamhet och tystnad behövs, men det är tvärtemot vad julen är därute omkring oss. Tempot höjs, förväntningar skruvas upp och var och en offrar tid, kraft och välbefinnande till de krafter som mer än annars under denna tid gör sitt bästa för att bemäktiga oss. Jag är därför glad över att för en aldrig så liten tid kunna stiga åt sidan de här dagarna för jag vet så väl hur annorlunda det kan vara. Att bevara något av

Att avtäcka alla lager, om så bara flikvis, att se det som liknade en kärna bli till frågor och till rörelser ut mot periferierna, mot delvis okända riken Skikt på skikt, undflyende men ändå denna aning om den fasta marken Bländverkens makt trots insiktens klarhet, mosaiken av disparata element med mönstret som bara kan urskiljas av den som avlägsnat sig

Det värsta är över. Midvintersolståndet, årets mörkaste dag, har gått. Nu befinner vi oss äntligen på årets rätta sida även om det kommer att dröja någon tid innan ljuset kommer tillbaka. I januari kommer aningen om att tideerna har förändrats. De där minutrarna som växer till timmar som blir till allt mer av ljus. Det är som att ljuset flyttar in i en steg för steg. En annan livskänsla kommer. Att julen firas just nu är inte märkligt. Redan de gamle visste att mörkrets djupaste dagar skulle passeras. Mörkret, kylan och den synbara ofrukbarheten skulle förjagas, livets makter stärkas och bönfallas, äras och blidkas med offer. Mässande röster, sejdetrummor och goden som ropar: -Til ars ok friđar!, "till fred och årsväxt". I den nordiska årsnatten lät det kanske så för tusen och mer än tusen år sedan. Säkert var det kraftfulla händelser i svältskräckens och mörkrets tid. Kanske hade fimbulvintern börjat, de tre år utan sommar och oavbruten vinterkyla som skulle föregå världen

Det är egentligen mycket märkligt. Vissa morgnar, de där som blir lite för tidiga och som fylls av en oväntad  vakenenergi, är det som alla ord ville sätta sig själva på pränt. Man får en märklig kontakt med det som vuxit under ytan, medvetet men kanske uppbrutet i fragment, som kikat fram under dagarna mellan bråten av tankeflöden. På morgonen, då allt är som lugnast, när mörkret ännu ligger  runt oss, då verkar det som att det är lättare att samla tankarna. Den här morgonen blev det en dikt, "Undantagen", en liten text som handlar om att mörker och tomhet i grund och botten är det normala i verkligheten, att våra liv, att varje liv är ett "undantag". Jag är omgiven av mörker i den tysta lägenheten och hör hur mina egna andetag som bryter tystnaden, en egentligen alldeles banal erfarenhet, men frågan är om det vi oftast uppfattar som självklart och intetsägande verkligen alltid är det. På ett plan är det naturligtvis så men ibland tycks det som att en "slöja

I den tidigaste morgontimman Tystnaden som fjärmar intrycken, Som öppnar för det språk som den själv rymmer Som talar och som uppenbarar Andetag, orimliga men ändå självklara Kaskader av ljus, brutna färger genom  medvetandets prisma Bländande mörker och irrbloss av dansande färger Strukturer och växlande former Det obesegrade mörkrets ständiga nederlag Undantagen som triumferar med undrens självklarhet, som uppslukas, som upplöses, flammar till och som långsamt tonar bort

Svartalfers tid De kryper upp bland stenarna Genom dimmorna hörs väsningar och tjatter Skuggorna, små krumma och med spetsiga öron, Kalla vassa tänder hungriga på själ och hjärta Krypande, skuttande rullande, tuggande på kall rå fisk Svartalfers tid Bitska, lystna, drägglande Du står dem emot, för det finns en visshet, en visshet om att återuppstigningen genom nio världars mörker strax ska börja,

Ute hörs decembervinden slita i knutarna. Det är som mörkast nu. Dagarna blir som bäst halvhjärtade halvdagrar där skuggorna är långa och skarpa. Livet går på sparlåga, men tempot är lika högt som alltid. Det störtar sig fram trots vår inre långsamhet. Jag avslutar dagen med att skriva. Något i mig vill ut ur årtidsdunklet. Surfplattans kalla ljus i det mörka rummet och Sibelius dova stråkklanger följer mina trötta tankar. Livet bär in emot vinterns mörka djup och det är svårt  att tro på livets återkomst. Men om några dagar vänder det. Det är en visshet som inte bygger på känslor. Också sådant måste livet innehålla för att inte mörkret ska uppsluka det alldeles. Kanske gäller den även den yttersta decembernatten, den som nog inte har någon återvändo? Vi försöker betvinga årsnatten med tända ljus. Varmgul glädje mitt i förstelningen, den obesegrade solens och gudabarnets fester som till sist blev en och densamma. Det verkar som om livet behövde dem och att det var därför de uppstod.

Du flackar mellan ögonblickets insikt och den förblivande illusionen, det bedrägliga i vars mitt du erfar en sanning som snuddar vid det overkliga.

Klarheten Skyarna som inte har upplösts men dragit bort, det friska mörkret Din undran är inte mindre men i ljusdunklet ser du tingen som de  är; uppenbara, till hälften dolda eller förborgade, som hemligheter och mysterier, som undflyr ordens fjättrande begränsning Där är varje nyans av dunkel och klarhet. Det är som en fjärran musik, som melodier som du inte kan följa en dunklets klarhet och ett klarhetens dunkel en skuggornas vetskap om skuggornas vara Bakom de mångfaldiga horisonterna finns ljuset bortom alla dessa drömda former; inga ljus utan skuggor, inga skuggor utan ljus

Höger eller vänster De ytliga skillnadernas spel Men du söker din värdighet inte av men i denna "verklighet" Detta är vad du börjat söka, en lampa i en nisch som ger ljus åt hela världen

Det regelbundna ljudet det oåterkalleliga det obarmhärtiga för varje ärlig tanke Du lyssnar genom mörkret, det är då det blir tydligt, det som ändå alltid sker. De gråa fälten, fjädermolnen och de sprakande lunderna Den krympande ljusvinkeln och din växande medvetenhet Morgnar som pekar mot mörkret  som själva är mörker mörker och avtagande med ett ljus som talar om mörker Det är här du är, vid din middagstid, en tidig morgon mitt i den självklara obegripligheten mitt i den innebördsmättade meningslösheten och den innebördslösa meningsfullheten som en låga på vandring från mörker till mörker med ett kämpande ljus som lyser  bland alla de andra

Verkligheten skulle ge vika Den givna verklighetens slut, tidens slut såsom vi känner den: Messianska riken, med eller utan Gud. Renheten, rättvisan, fullkomligheten. Frihet och ordning, livet sådant det var tänkt: Ett gentlemannaliv för alla med jakt på morgonen i tweed och kvällen i en rökrock av lättaste siden och med den ännu oljiga skiftnyckeln vilande bland hyllans lärda volymer De som drog bort från slaveriet gav andra till spillo, vigda till förintelse av "nödvändigheten", av nitälskans allsmäktiga röst till nackskott och svältens isande vindar. Revolutionernas omvittnade glupskhet Människan, varelsen bortom planritningarna: Att definiera och sätta hennes gränser. Att ordna hennes värld Att planera hennes liv, hennes väl, hennes frihet. Att bedra sig själv Platserna som drömdes Platserna i den ljusa framtiden, trädgårdsstäderna, de klasslösa fredsrikena. Platserna som inte finns

Orsaker i kedjor utan avsikt En öppning ut och in mot rum utan ände Du finner dig själv där du söker motstånd, en gräns, en orsak, något att stanna upp vid, en yttersta grund, men där finns bara rymd. Det finns ingen förtvivlan, men du vet att hjärtats ögon är slutna och att själens öron låter sig fyllas av konstgjorda toner om drömda världar. Det är vad du egentligen vet. Du lever i ett "som om" vars overklighet döljs av dina inre dimmor. Ändå spanar du med klar blick mot något du hoppas på, bortom din starkaste insikt. Tomheten låter dig vara till trots allt, lika bra som något annat. Din egen osannolikhet, det tomma rummets orimlighet, livets stora  overklighet, det är där du finns. Att skygga för undret och förneka skräcken inför de öde djupen, att leva i gråzonernas skymningsland mellan de bländande mörkren. Det det som är dina villkor och det är här blir du kvar ännu en tid...

Förlikandets konst Att slutligen klättra ned till sig själv Att låta nederlagen vändas till acceptans och frihet Att kunna se skillnaden mellan den sunda insikten och begränsande illusionen. Du faller från solens höjd men planar ut strax ovan vattnen. Du stiger omärkbart och inser var du kan finna måttliga uppvindar, syresatt luft, en värmande sol och en vänskap med tyngdkraften. När du ser landskapen så nära undrar du om detta ska förbli din plats, begränsningens tristess, acceptansens leda och ett nederlag trots allt, att stanna här, bara vila ut och sedan börja stiga eller berikas  där du faktiskt hör hemma? Förlikandets konst, befrielsen i resignationen, livet som ett halvsant löfte om att till sist hitta ett hem? Är det vad som blir kvar, den nya grunden för lycka?

Du säger att du önskar dig det centrala, det som vilar på den yttersta Grunden. Där finns anspråk i lager som är transparenta för dig själv i tystnaden. Mayas slöja lättar när en stråle av något sannare tillfälligt rispar dess  självläkande men ömtåliga yta.

Du väntar genom timmarna Att vara vid ytan, att vilja sjunka, men ändå obönhörligt hållas uppe av ofrivilliga jetströmmar från bottnens källor. Tanken kan inte fatta greppet utan sveper runt i obestämda virvlar, en  malström av fragment som varken är närvaro eller frånvaro.

Medan motstridiga krafter samlas runt brännpunkten anar du nya nyanser som säger att det blivit sent på jorden.

Att mötas i begränsningen, är det där som all solidaritet börjar?

Är det för sent, det som aldrig fick börja "i tid"? Kan det lyfta som bara fått förkrympta vingar? Kan besvikelsen och misstron, som bäddats in i den bedrägliga acceptansen, bli till något oväntat, något efterlängtat som tyckts hopplöst för sent? Eller återstår bara fortsättningen?

Lättnaden och svalkan... När tyngden har vikit och synen klarnat... Friheten i att acceptera det givna: Samma landskap träder fram men bortom de glödande ångorna.

Du är aldrig så vemodigt lycklig som när värmen  och ljuset kommer från en allt lägre punkt på himlen, när ljusvinkeln omärkligt blir allt lägre och när din sömnlöshet snart inte kan skyllas på de ljusa nätterna, utan då mörkret avslöjas som din färdkamrat genom de sena timmarna.   Längst in i juli, det är då tiden avslöjar sitt sanna väsen, som den som obevekligt för oss över mörkrets gränser, som låter oss ana den kyla som ska komma, trots den obesegrade solen. Du lever genom mittårstiden, som är din bästa, men vet att ljusvinkeln på himlen krymper dag för dag. Du andas lätt men luften är snart inte densamma.   Du vänder också med året, det stora "år" som är det spann som sträcker sig mellan de nätter som saknar gräns och bara lyses upp av tillfällighetens gnistor, men du kan inte veta om det är ett år där våren följer på förstelningens livlösa kyla.

Imorgon har mina Kap Lopez-killis varitven vecka i mitt akvarium. Det har hänt en del sen de första trevande simtagen. Hanens beteende har förändrats. Hans färger har blivit starkare och  han uppträder aggressivt mot honorna. Samtidigt gör han allt för att locka dem till lek och lyckas med det emellanåt.  Det sker i den flytande dammlevermossan vid ytan. Äggen är omöjliga att se, men de måste finnas där. Enligt erfarna killiakvarister skulle jag lättare kunna hålla koll på rommen om jag använde mig av en konstgjord "lekmopp" i nylon, gjord av korta bitar fiskelina i nylon. Hur det blir med det återstår att se. Honorna har blivit skyggare, vilket inte är att förvåna sig över ,  med tanke på hanens påstridiga och aggressiva beteende. En av dem är mycket mager och håller mest till vid bottnen och i akvariets bakre del. Hur det kommer att gå med henne är osäkert. De övriga fiskarna verkar dock må bra. Det ska bli spännande att se fortsättningen.  De eventuella ynglen behöver e

Ett ögonblick, pulserande av fysiskt liv, sjudande och påtagligt. Men ändå varje stunds mått av  overklighet.

Det är kvällens senaste timma mot gränsen till natt. Ute börjar mörkret komma tillbaka. Det går inte att bortse från. Genom det öppna fönstret hörs ännu röster, men mest finns här kvällsfriden i ett hus som håller på att gå till vila. Badrumsvatten som brusar genom rören, fötter mot golvet i våningen ovanför. Folk är vakna länge en julinatt som denna.   Idag har värmen och solen firat triumfer. Jag har cyklat hit mellan blommande rapsfält och mognande sädesfält. I luften har legat en doft av blommor och den söta men oljiga lukten från de gula rapsfälten. Mörkret  är nästan otänkbart en sådan dag, men ändå börjar små skiftningar märkas som pekar fram  mot sensommarens dimmiga nätter och mot mörkret och kylan på hösten. Det är mörkare nu, men kanske har ännu inte de varmaste sommardagarna kommit än.   Med tiden har jag blivit allt mer medveten om de förändringar som kommer med årets skiftningar. Tidigare, det måste jag medge, var jag nästan blind för det vackra som finns i detta

Idag kunde äntligen mina Kap Lopez-killis flytta in i akvariet. Vid leveransen upptäckte jag genast att jag fått en hona mer än jag beställt och även om jag fick betala för henne också så hade jag inget att invända mot missförståndet. Fiskarna är små och det finns plats i akvariet och en hane med ett "harem" brukar ofta att föredra. Min Kap Lopez-hane, 2/7-2013 De här små fiskarna tillhör de äggläggade tandkarparna, en grupp fiskar som finns spridda över stora delar av världen. Just den här arten , aphysemion australe  eller  Kap Lopez / lyrstjärtskilli kommer ifrån Västafrika och finns inom ett ganska stort område i länder som Gabon, Angola, Kamerun och Kongo. Hanarna är vackra och har lyrformade stjärtfenor och starka färger. Honorna är mer oansenliga och gråbruna till färgen.  Jag upptäckte snabbt att min hane inte hade hela sin stjärtfena i behåll. Antagligen hade den hållits tillsammans Två av honorna med andra hanar av samma art hos leverantören och det

Akvariet 30/6-2013 Det var inte planerat men ikväll gjorde jag en del ändringar i mitt akvarium. Egentligen var jag, som ni läsare som följt mina inlägg om akvariet, rätt så nöjd med inredningen i mitt kar, men den som hade ögon att se med kunde nog se att jag var bekymrad över en del saker. Ceratohyllum -plantans tillväxt blev till sist både ett hot mot de andra växternas möjlighet att finna livsutrymme . Jag glesade ut beståndet men fick ingen riktig fason på den. Växterna frodas Ett annat bekymmer,som jag inte skrivit så mycket om, var hur jag skulle hantera levermossan ( riccia fluitans ). Växten är framförallt en flytväxt och håller inte samman någon längre stund om man försöker få  ihop den som en "tuss". Det behövs inte mycket för att den ska upplösas och skingras i akvariet. Jag hade placerat den i ett hålrum under en rot i akariet, men därifrån flöt den upp gånger efter annan och trots mina försök så ville den inte ligga kvar på sin plats. Den är helt enke

Akvariet 27/6  - 2013 Nu har akvariet snart varit igång en månad. Det är fullplanterat och bebos av två (ännu så länge!) små ancistrus-malar. De verkar må bra men är rätt skygga. Men än så länge har mitt "kar"ännu så länge inte tagit emot sina "viktigaste" invånare, en grupp Kap Lopez-killis ( aphysemion australe) . Nu är de i alla fall beställda och väntas kunna flytta in i nästa vecka. Det är fiskar som rekommenderas ett vatten med ett ph-värde på 5,5-7,5. Mitt mål är att få en god marginal med ett värde strax under det neutrala 7, men för det krävs tydligen en del arbete. Ceratophyllum Växterna frodas. När jag kom hem från min cykelsemester hade ceratophyllum en alldeles tagit över akvariets övre och mellersta regioner. En rejäl rensning genomfördes liksom en viss omflyttning av de bakre plantorna, för att ge de övriga ökat utrymme. Ancistrus Jag har börjat läsa av vattenvärdena och kunnat konstatera att ph-värdet ligger på en alltför hög nivå, c

Nu måste jag nog säga att akvariet är färdiginrett. I eftermiddags köpte jag några plantor cryptocoryne som jag placerade längst fram i akvariet. Gröna blad med lansliknande former, rödaktiga nyanser. I mitt akvarium finns det gott om växter. Långa stänglar med finbladiga ceratophyllum finns på höger sida och på den andra en långbladig blyxa och längst till höger några stjälkar hygrophila polysperma och framför dem javaormbunkar och en annan art av hygrophila. Hygrophila polysperma med javaormbunkar och blyxa  i bakgrunden För mig är det estetiska viktigt, ett akvarium ska i första hand vara vackert. Jag gillar naturtrogna akvarieinredningar med växter, sten och trä. Däremot är det mindre viktigt att akvariet efterbildar en verklig miljö, en bioto p. Egentligen handlar detta för mig främst om bekvämlighet, det krävs en hel del jobb för att hitta djur och växter som verkligen skulle gå att hitta i naturen tillsammans. Men det handlar också om kreativ frihet.  Cryptocor

Nu har mitt akvarium fått sina första fiskar, ett par små ancistrusmalar. Ancistrus kommer från Sydamerika och livnär sig mest på alger. De är inte precis vad man menar ned vackra, men de är speciella. Hoppas på att de kommer att visa sig vara ett bra sällskap de fiskar som kommer att flytta in senare i sommar. Till en början verkade fiskarna förvirrade när de simmande omkring i akvariet. De rörde sig livligt längs med rutorna uppifrån och ned, nedifrån och upp i ett hetsigt och nervöst tempo. Och det är väl inte att förvåna sig över med tanke på den chock och omställning det måste vara att byta livsmiljö. Nu, någon timma senare, beter de sig annorlunda. Nu söker de sig runt i akvariet på jakt efter alger på växter, rutor och stenar. De verkar föredra att hålla sig i akvariets bakre del, säkert för att det är bättre tillgång på föda där. Den mindre av dem verkar föredra att hålla sig i närheten av filtret, kanske för att vattnet är mer strömt där.  Ancistrusmalar blir

  Äntligen är det på plats! Nu är mitt första akvarium, efter ett uppehåll på 15 år, i gång. Det är ett litet akvarium på 24 liter med ett näst intill ljudlöst litet motorfilter. Botten består av ljus finkornig engelsk sjösten. Jag har använt ca 5 kg bottenmaterial, vilket är mer än de ca 10% av volymen som brukar föreslås i många akvariehandböcker. Detta för att ge växterna bättre möjlighet att rota sig.     Levermossa (tv) och  javaormbunkar Akvariet är planterat med många växter. Som bakgrundsväxter har jag använt ceratophyllum och någon form av "gräsliknande" växt med långa blad. I mittpartiet finns några stänglar hygrophila polysperma (snabbväxande), två javaormbunkar samt några "tussar" av levermossa ( riccia fluitans ) som också flyter på ytan tillsammans med några musselblommor. Nu är det bara fiskarna som saknas, men de kommer inte att flytta in på allvar förrän i juli, efter att jag kommit hem ifrån Dalarna. Planen är att skaffa

Nej, jag längtar inte utomlands i sommar.Det är märkligt hur man kan ändra sig. Efter många år på resa mellan städerna i Umbrien eller vandrande genom de stekheta gatorna i Rom så känns det som det får räcka ett tag. Egentligen är det märkligt att veta mer om det som är långt bort än det som ligger nära. Nu är det dags att vända blicken mot det som finns alldeles intill och som känts som så invant och självklart att jag inte ägnat det en tanke. Men så slog mig tanken att "det där var nog lite feltänkt", att det finns mycket som skulle förtjäna mer uppmärksamhet. Med tiden blir det väl också så att det där som ligger långt bort och verkar så annorlunda och lockande, visar sig vara något ganska enahanda. Det man har sett en gång har man till sist sett tio gånger, med små variationer och upptäckarglädjen har bytts ut mot för mycket värme, för trånga gränder och för många andra som jag. Då är det dags att göra något annat. Snart cyklar jag iväg mot Siljansbygden.

Igår kändes det som om värmen kommit tillbaka efter några dagars bortavaro. Det kändes härligt men min förkylning och heshet tog bort en del av tjusningen. Igår hade det varit en perfekt kväll för en längre cykeltur. Nu gäller det att hålla konditionen på topp med tanke på hur väl den kan komma att behövas i alla uppförsbackar och på alla motvindsdagar som kanske väntar på andra sidan länsgränsen, i Dalarna, om några veckor. Jag tror att jag är i hyfsad form efter en vår med flera längre utfärder, som inte känts alldeles oöverkomliga att genomföra. Mycket handlar om motivation, om vilja. Kroppen brukar ge efter om den lämnas åt sig själv. Impulser och tillfälliga känslor får inte styra en för mycket. En person jag känner, som gjort liknande cykelresor, har sagt att jag inte borde fokusera på målet utan på "att jag gör det jag gör". Jag vet inte om jag förstått det riktigt men det låter lite som att det som ger verklig kraft, om det nu är det hon menade, kan hittas om man

Det är i slutet av maj, sen kväll och jag är trött. Det är svårt att hålla fokus någon längre stund. En obehaglig heshet, som drabbade mig igår, är nog på väg att ge sig. Det känns i kroppen att jag inte är riktigt bra, men det ska snart ge med sig. Dalahästar i Nusnäs, september 2012 Om bara några veckor börjar min cykelsemester i Dalarna och jag har börjat planera. Vilken väg är bäst på väg norrut? Jag vill helst undvika stora och trafikerade vägar. Cyklar mot Sala 16/6 och dagen efter upp mot Dalarna. Vägen upp mot Näs bruk, Fors och Horndal via Saladamm och Möklinta ter sig inte alldeles orimlig, även om den är skogsomgiven och bitvis rätt trist. Efter Horndal kunde vägen fortsätta upp mot Falun eller i riktning mot Hedemora via Garpenberg. Målet är Siljansbygden och till sist Mora. Jag har också funderat på att åka från Västerås via Norberg och Fagersta upp mot Smedjebacken och Ludvika, men det är inte särskilt troligt. Utrustning börjar finnas här hemma nu. En cykelväska

Aniaragymnasiet, smaka på ordet! En skola där man särsklt studerar svensk 1900-talslyrik eller har fina naturvetenskapliga utbilningar med inriktning mot rymdfart och astronomi? Det kunde man ju tro när man hör namnet, men nu kan det ju vara så att denna Göteborgsskola kan förtjäna sitt namn på andra sätt. Kanske är det rent av ett namn som borde ges till stora dela av de skolor som konkurerar på den svenska "kunskapmarknaden"? En del tyder på det. Vad är då problemet? Det har visat sig, sent om sider på läsåret, att man från skolans sida inte känt till att religionskunskap är ett kärnämne, ett som ska läsas av alla elever. Följden av detta "misstag" har blivit att eleverna antingen måste ta ett IG i kursen nu och läsa in den i höst eller läsa en "intensivkurs" på en vecka. Nämnas ska förstås att Aniaragymnasiet är en friskola, ett företag bland andra företag. Hur kan då den här skolan förtjäna ett så vackert namn? Aniara låter poetiskt och är ju namne

Trevi, Umbrien, Italien, juli 2007 Sommaren 2007 reste jag omkring i Umbrien i mellersta Italien och hade kommit till den lilla staden Trevi, som ligger på en kulle i Val di Spoleto och är en av ett pärlband av små medeltida städer som Spoleto, Foligno, Spello och Assisi, som ligger längs de västra utlöparna av Apeninerna. Det är ett mycket vackert landskap med jordbruksbygder nere i dalen som lyses upp av oändliga rader med solrosor och av silverskimrande olivträd. Här odlas vin på kullarna runt städer som Torgiano och Montefalco. Den senare staden har fått en alldeles särskilt plats i mina minnen av Italien, det har blivit en stad som jag vill besöka igen och igen. Montefalco, Umbrien, Italien, juli 2007 Trevi var egentligen en besvikelse. Läget var förvisso vackert men det fanns egentligen inte så mycket att se. Ett galleri för modern konst var stängt och stadens kyrkor var inte särskilt vackra. Jag bestämde mig för att vandra ned mot dalen, på småvägarna mot öster och up

Den här morgonen drar vinden genom träden utanför på kullen nedanför mitt fönster. Det är svårt att helt följa björkarnas rörelser. Rönnbärsträden blommar och solen skiner, men det är ännu svalt där ute. Året går vidare, det är försommar. Någr ögonblick kan jag stanna upp innan dagen drar vidare med livet och det är mer värdefullt än man kan föreställa sig. I alla fall är det vad jag hoppas. Ju äldre jag blir desto mer funderar jag på sken och verklighet, det vi vill och inbillar oss ska vara fallet och det som verkligen är. Antagligen är det så att livet lär oss att såväl avslöja oss själva som alla tomma poser som omger oss. När jag skriver vill jag vara äkta, vill stanna upp där jag är och vara ärlig i mina omdömen. Men även här ser jag ibland att jag kommer på mig själv med bristande ärlighet. Naturligtvis är mina skrivstunder kanske inte alls så viktiga som jag ville låta påskina i början av det här stycket, men nog ville jag gärna att så vore, att jag vore mindre banal än jag i

Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fortfara