Att fördriva eller förvalta tiden

Jag återkommer ofta, märker jag, till tiden. Den finns som ett ofta återkommande tema i mina blogginlägg. Antagligen finns det få saker som både är så självklara som notoriskt svåra att förstå, rent av omöjliga. Jag är vaken fastän dygnet knappt passerat gränsen mellan natt och morgon. Då flyter tiden fram som en flod av gyttja, oändligt långsam och tung, knappt märkbart i rörelse. Andra gånger är det som att den inte alls existerade, det är som att man omärkligt förts från en början till ett slut utan att veta hur det riktigt  gått till.

Att fördriva tiden. Jag funderar över uttrycket. När man fördriver något handlar det om att "jaga bort" det. Att driva bort tiden. Just nu, 04:00, när sömnen övergett mig som det verkar och jag driver med gyttjan, är det just vad jag försöker göra. Det hjälper något att skriva och jag vill skriva mig till sömns. Det jag som så ofta undrar över är om det är att använda den rätt och just nu, ja, i skrivande stund, ser jag det nog så.

Men det går förstås inte att generalisera. Att fördriva tiden, det kan också uppfattas som något vårdslöst. Att "slå ihjäl tid" är ett uttryck, om än mer tillspetsat, som pekar i samma riktning. Jag funderar på vad som skulle hända om jag istället oftare ställde mig frågan hur jag förvaltar den. Att förvalta är att förhålla sig ansvarsfullt, att ta hand om och bruka de resurser som finns tillgängliga, utan att för den skull föröda den. Det skulle säkert få konsekvenser, men för att kunna göra det måste man också vara medveten om att tid inte är en obegränsad resurs, att vi ofta definierar den som något som finns mellan två bestämda tidpunkter, en början och ett slut, en ändlig resurs som oundvikligen, oavsett hur det upplevs, är på väg att ta slut. Förvaltandet blir en fråga om att bruka rätt det som man ytterst sällan vet hur mycket man har av ytterst sett, alltså om man ser till livet som helhet. Det gäller alltså att förvalta något man inte kan överblicka eller förutse. Är det ens möjligt?

Så här dags räcker inte min tankeskärpa till att ge något bra svar. Det som kan sägas låter sig kanske inte formuleras som annat än i något som låter som rn klyscha,  att man måste ta tillvara varje ögonblick för sig. Hur gör man då det? Det handlar om att ständigt göra sig medveten om det som verkligen är väsentligt, att utgå ifrån sina värderingar och att våga ifrågasätta dem, att inte bedra sig själv alltför mycket.

Just nu kommer jag inte längre än så här.  Meningen med det här inlägget var nog att reflektera över skillnaden mellan att fördriva ellet att förvalta tiden, en ändlig resurs vars mängd vi i regel inte kan veta något om. Det handlar ytterst om livets mening för var och en av oss.