"Til ars ok friđar!" Tankar i midvintertid

Det värsta är över. Midvintersolståndet, årets mörkaste dag, har gått. Nu befinner vi oss äntligen på årets rätta sida även om det kommer att dröja någon tid innan ljuset kommer tillbaka. I januari kommer aningen om att tideerna har förändrats. De där minutrarna som växer till timmar som blir till allt mer av ljus. Det är som att ljuset flyttar in i en steg för steg. En annan livskänsla kommer.

Att julen firas just nu är inte märkligt. Redan de gamle visste att mörkrets djupaste dagar skulle passeras. Mörkret, kylan och den synbara ofrukbarheten skulle förjagas, livets makter stärkas och bönfallas, äras och blidkas med offer. Mässande röster, sejdetrummor och goden som ropar: -Til ars ok friđar!, "till fred och årsväxt".

I den nordiska årsnatten lät det kanske så för tusen och mer än tusen år sedan. Säkert var det kraftfulla händelser i svältskräckens och mörkrets tid. Kanske hade fimbulvintern börjat, de tre år utan sommar och oavbruten vinterkyla som skulle föregå världens ände. Att "broder blivit broders bane" var ett tecken som ingen kunde missförstå, att ur led var tiden och att ingen kunde vrida den rätt igen. Även Krigarguden, den allvetande, enögde och dystert siande i tornet Hilddkjalf, skulle en gång uppslukas av kaosmakternas ulvamonster. Och han visste det själv, det som är alla människors lott och (nästan!) alla gudars.

Men ännu en vår kom till Norden och offren hade kanske inte förfelats. Ännu en tid fick människorna leva, ännu en tid i ljus och ändlösa sommarnätter då äringens makter, vaner, alver och andra lät åkrarna få liv och ge skörd. Livet var hårt men mörkret hade ännu inte uppslukat det och så förblev det ändå år efter år...

Ingen vet väl hur det egentligen var men att besvärja livets makter när mörkret är som djupast är fortfarande nödvändigt. Kanske också på ett djupare plan än det som handlar om glåmiga kinder och en mörkertrött och likaså vinterglåmig själ, som i längden inte endast kan leva av det som mammon har att erbjuda, utan som trängtar efter ljus och en sannare tillhörighet.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Bild
Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fortfara
Läs mer

"En öppen stad,ej en befästad,bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Bild
Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies
Läs mer

Om Tors fiskafänge

Bild
I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu
Läs mer