Du är aldrig så vemodigt lycklig som när värmen och ljuset kommer från en allt lägre punkt på himlen, när ljusvinkeln omärkligt blir allt lägre och när din sömnlöshet snart inte kan skyllas på de ljusa nätterna, utan då mörkret avslöjas som din färdkamrat genom de sena timmarna. Längst in i juli, det är då tiden avslöjar sitt sanna väsen, som den som obevekligt för oss över mörkrets gränser, som låter oss ana den kyla som ska komma, trots den obesegrade solen. Du lever genom mittårstiden, som är din bästa, men vet att ljusvinkeln på himlen krymper dag för dag. Du andas lätt men luften är snart inte densamma. Du vänder också med året, det stora "år" som är det spann som sträcker sig mellan de nätter som saknar gräns och bara lyses upp av tillfällighetens gnistor, men du kan inte veta om det är ett år där våren följer på förstelningens livlösa kyla.