De första raderna

För mig är det lite av en tid när det står och väger. Det handlar om att i någon form återuppta mitt politiska engagemang efter många års bortavaro och närmast avståndstagande. I år, på självaste första maj, är det 20 år sedan jag, som 17-åring, gick med i SSU, ett medlemskap som den gången blev intensivt, engagerat, fullt av aktivitet fast kanske mer av ord och som dessutom tog slut efter bara något år, även om jag fanns i bakgrunden under flera år, ända fram tills de sista åren på 90-talet. Det hände att jag "ryckte" ut och gjorde någon halvhjärtad insats, ibland som kongressombud för att stoppa någon "jobbig vänsteravvikare", som ville bli vald till förbundets högre positioner. Det var knappast ett särskilt värdigt eller ens särskilt givande engagemang. Politiken blev till trista internstrider som knappast gjorde världen bättre. Istället fick jag syn på människors sämre sidor, som även finns där de minst av allt borde göra det. Också hos en själv. Att jag mer e

 Är det viktigare att kunna informera sig än att kunna sätta in det i ett sammanhang? Det är förstås två sidor av det som kallas lärande. Utan det förra inte det senare. Men jag blir ledsen när det finns elever som säger saker som: " Vi lärde oss ingen geografi för vår SO-lärare sade att vi ju ändå visste hur man använde en kartbok". Kanske räcker det att lära sig att i historieboken finns det ett person- och ett sakregister? Sen kan ju eleven slå upp"förintelsen" när någon kommer och påstår att den inte inträffat eller säger något om en som hette "Hitler" eller kanske nämner den där "Stalin", eller vad han nu hette, "ryssen"(Vad då Georgien? Orkar inte kolla, det är "Ryssland"alltsammans därborta!) Mustasch hade de bägge två, det kan man se på bilderna och i boken finns ju alla "fakta" tillgängliga, så det är ju bara att läsa och "konstruera" sin egen kunskap, för . allt annat vore ju lite "auktorit

För inte så länge sedan offentliggjordes  Rädda barnens rapport om banfattigdomen i Sverige enligt vilken ca en kvartsmiljon barn i Sverige, alltså 250 000, lever under vad som kallas "ekonomisk utsatthet". Som fattiga har familjer beroende av försörjningsstöd samt hushåll bestående av en vuxen och en eller två barn med en inkomst på högst 11 424 respektive 17 470 kr. Mellan åren 2008 och 2009 ökade andelen fattiga barn från 11 till 13% och enligt professor Tapio Salonen, medförfattaren till rapporten, finns det ingenting som tyder på att utvecklingen skulle ha gått i motsatt riktning åren därefter då andelen familjer beroende av försörjningsstöd ökat under den tidsperioden. Det är vad som står att läsa i artikeln "Fattigdomen breder ut sig i fler barnfamijer" pubicerad i VLT, idag 15/3-2012 (TT).  Att endast, som statsminister Reinfeldt, hänvisa till konjunkturerna och finanskrisen, när man vill hitta en förklaring, är knappast särskilt trovärdigt då det är allmänt

Söndagkväll igen. Helgen har tillbringats i Sala och Kumla med familj och släktingar. Trevligt. Något senfärdig, som jag brukar vara när det gäller teknik, drog jag mig till minnes att det visst finns något som heter "twitter". Och minnet var visst inte något vidare, för jag upptäckte att jag redan hade ett konto som jag glömt bort. Twitter handlar om att skicka sk. "tweets", korta meddelanden om högst 140 tecken. Tydligen har det varit populärt ett tag, politiker, debattörer, kulturpersonligheter och högst vanliga personer skickar ut tweets om ditt och datt. Det var inte så svårt att bli fast. Så opretentiöst, snabbt och enkelt att sprida information, småsnack och åsikter till höger och vänster! Jag måste säga att jag gillade det. Fast jag undrar lite över vad det egentligen är som händer när man twittrar. I morse hade jag ett litet meningsutbyte med Förbundet Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, om ordet "humanism", som jag tycker att hans org

 Sushi är, om inte annat, estetiskt tilltalande, eller hur? För några dagar sedan åkte jag och en kompis i Uppsala ut till Boländerna för att beställa lite sushi på väg hem ut mot Funbo och Bärby äng. I Uppsala vimlar det av sushiställen, det finns många fler än det finns i Västerås, som kanske inte har fler än fyra ställen som serverar den japanska nationalrätten, men i Uppsala ligger det minst ett ställe i varje kvarter i innerstan och tydligen fanns det åtminstone en restaurang ute i industri- och affärsområdet Boländerna, nämligen "Sushi of Sweden"( http://www.sushiofsweden.se/Page.aspx?pageId=3 ), förkortat SOS. I konkurrensen gäller det att hitta sin nisch och det hade SOS gjort och försökt att leva upp till sitt namn genom att servera sushi med "svensk" karaktär. Där fanns "västkustsushi" och en annan variant med norrländsk touch, nämligen makirullar (alltså ris medfyllning inrullad i sjögräs) med renstek i något sorts krämig fyllning. Ja

Rårakor med fläsk, en klassiker i köket Så enkelt och så gott! Vad det gäller är rårakorna och deras "släktingar" i världens olika kök. I Frankrike äter man "gallettes de pommes de terre" och i det judiska kallas de "latkes"och schweizarna lagar som bekant något som kallas "rösti. Rårakan är dessutom Dalarnas landskapsrätt här i Sverige. ". I kokböcker har jag hittat zucchiniplättar ( t.ex. Medelhavskokboken s 69, Läsförlaget AB, 2004)  och olika rotssaksrätter av olika slag som bygger på tanken att rivna bitar steks i form av små ganska löst sammanfogade plättar eller kakor.    Grundidéen är enkel, riven potatis, helst mjölig för att rätten för konsistensens skull, ibland vill någon kanske lägga till ett ägg, för att "förbättra" den något. Jag tillhör dem som gärna gör det och emellanåt lägger till någon matsked vetemjöl. Kanske diskvalificerar det senare mig från de "sanna" rårakekockarna, som nog menar att stärkelsen i

Skriver för att ett ögonblick stanna upp. Solsken och den ankommande våren. Dagar fyllda av sällskap, lek och goda samtal. Det är ibland svårt att minnas att det finns dagar som är som de faktiskt borde någon gång ibland.

 Stefan Löfvén får stöd av opinionen, men hur långt räcker det?  Det är uppenbart att det händer mycket just nu på den poltiska scenen i Sverige. Aftonbladet presenterar idag, 29/2-2012, en opinionsundersökning( http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14446935.ab ) som visar vilket förtroende som väljarkåren har för partiledarna, där det mest anmärkningsvärda är att socialdemokraternas nye ordförande, Stefan Löfvén, på drygt en månad nått en stark position bland väljarna. Hela 47% har stort förtroende för honom, vilket kan jämföras med företrädaren, Håkan Juholts, 16% när partiets ledarskapskris var som mest allvarlig och med Mona Sahlins 48%, när stödet för henne var som starkast. Löfvén är dock bara god två efter statsminister Fredrik Reinfeldt som når 58%, vilket dock är en rejäl försämring, om man jämför med hans rekordsiffror på 72%. Det är också intressant att konstatera att socialdemokraternas ledare är den partiordförande som får lägst siffror som

 Nyligen fick jag ett mail från min vän Jonathan Swift d.y. Som vanligt hade han en del tänkvärda saker att säga, men det var lite svårt att veta om han var alldeles allvarlig. Att vår regering tycks vara det är nog alldeles säkert, men det var inte Mr Swift inte riktigt lika säker på. Här följer ett utdrag ur hans ganska långa och mångordiga mail. Läs och döm själva:  Sverige före 2007? Schlaraffenland, Pieter Bruegel d.ä  "Jag vill förstås fatta mig kort men för att ni ska förstå mitt anspråkslösa förslag så måte jag ge er en liten bakgrund:  Bara för några år sedan, dvs. före reformerna 2007, levde svenskarna i "Schlaraffenland", du vet det där sagolandet där ingen behöver arbeta och sparvarna kommer flygande stekta in i munnen på de lyckliga medborgarna. Visste du det? Om inte annat var det vad kungen meddelade i sitt tal till "svenskar hemma och i utlandet" för någon jul sedan. Men tyvärr går det ju inte för sig i verkligheten och det på

Jag antar att ni har sett honom, en välklädd något tunnhårig medelålders man med en allvarlig och och lite sårad blick. Det är en man med en otacksam uppgift, för han gör rätt för sig, arbetar och sliter för andras skull och nu har folk visst börjat undra om de verkligen ska tacka honom för det. Allt har ju inte gått riktigt som det var tänkt. Fler än någonsin låter bli att ta ansvar för sig själva och det är några som har haft fräckheten att ställa kritiska frågor och det till just HONOM som verkligen bara försökt och uppmuntrat! Det gör ont i en när man ser honom och det är alltid väldigt synd om människor som är ledsna och missförstådda. Ingen förstår honom fast han tar ansvar, fast han vill att andra ska ta ansvar för sig själva och det är ju fint. Hur kan någon ställa så elaka frågor till honom när han bara vill väl? Alltså, folk som inte jobbar, man vet ju hur det är med dem!" "Ingen ska väl klandra mig för allt vad de inte gör?" tycks han säga mel

Kanske är det överflödigt att skriva om det, för det finns väl knappast någon som inte upplevt det. Det är svårt att beskriva, men det finns ögonblick när det är just det som känns tydligast, att vi alltid befinner oss i ett flöde av tid, av sekunder som adderas till minuter och timmar. Nu är det kväll igen. Ibland gör tidens flykt att det känns lite overkligt omkring en och inuti en. Vart tog allt vägen egentligen? Just eftersom det är så många som upplevt det och försökt sätta ord på det, känns det nästan lite fånigt att försöka igen och det med mitt för ändamålet torftiga språk. Det är så lätt, oundvikligt, att upprepa vad andra redan sagt. Kanske vore det klokaste att avstå och behålla upplevelsen för sig själv eller bara säga det med några få ord utan stora anspråk och utbrista: "Vad fort tiden går!"? Jag tänker på var jag befinner mig i livet och det brukar ofta förstås som en tidsföljd som går från barndomen, ungdomen,vuxenåren som sig består av en del av ungdome

Ute skiner solen och temperaturen ligger strax över noll. Det är ljust på söndagsmorgonen när jag hämtar tidningen en kvart i åtta på morgonen. Takdropp och sol men kalla vindar. Prognoserna talar om en mild vecka och jag planerar att byta till min tjockaste vårjacka. Kanske är det också en tid när det börjat gå att se saker med nya ögon, när sådant som täckts över av oväsentligheter äntligen får synas igen. Man måste tro på våren, tidigt och utan reservationer, för den kan avtäcka det som dolts under snö och under bråte, även om bakslagen säkert kommer. Men årscykeln har ju ändå sin obevekliga gång. Så här års är det äntligen något som inger tillförsikt genom en aning.

För ett år sedan besökte jag Rom, några dagar i slutet av februari och början av mars. Hemma var det vinter och årstidsskiftet verkade dröja. I Rom hade våren kommit eller var på väg, det var min tanke. Och visst sken solen en stund när jag vandrade omkring bland ruinerna på Forum Romanum och försökte föreställa mig hur det kan ha sett ut där några årtusenden tidigare, när Via Nova fylldes av folk, där kommersen i bodarna längs gatan försiggick och de togaklädda möttes i kurian och jubel och ångestskrin hördes från Colosseum där bestraffningar och gladiatorspel tillfredställde hopens lystnad efter blod och skådespel, alltmedan kejsaren log på sin läktare och "visste" att han hade dem alla i sin hand: "Ge folk det folk vill ha så nöjer de sig inte med mera". Jag är medveten om att det här är stereotypa bilder av antikens Rom men ändå. Bland ruinerna tar man till de bilder som finns till hands, formade av populärhistoria, filmer och på andra sätt vidarebefordrade

Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies

Det verkar bli svårt för extremhögerpartiet Front Nationals ledare, Marine Le Pen, att få ställa upp i presidentvalet senare i år, rapporterar man idag på P1:s progam Nyhetsmorgon. För det krävs det 500 namnunderskrifter. Le Pen den yngre, den tidigare partiledaren och presidentkandidaten Jean Maries dotter, har krävt att insamlingen ska kunna ske anonymt, men det har fått avslag. Rätt att få vara anonym! Jojo...de som berömmer sig av att vara politiskt inkorrekta och därmed "djärva" sannigssägare" borde väl kunna stå sitt kast, om nu de franska vallagarna kräver att de ska det? Men civilkurage det gäller kanske inte så länge den "förtryckande" västerländska demokratin råder i "la France"? Undrar vad Marie Le Pen skulle svara. Jag beklagar inte det skedda och firar morgonen med italienskt mockakaffe (från IKEA!) och en mamoul-kaka från Egypten. Tji, fick hon och vive la France! (Rekommenderar Bim Clinells bok "De hunsades revansche - en resa i f

Jag kan inte längre förneka det. Jag är och förblir en "politisk" person. Till sist måste jag vara ärlig mot mig själv och andra, jag har vissa uppfattningar om samhället och människan och jag har insett att jag inte alltid ska hålla inne med vad jag tänker. I perioder har jag mest känt distans och rent av velat ta avstånd från eller åtminstone ompröva mina ståndpunkter som gäller det politiska. Av diplomatiska skäl har jag ibland bortsett från sådant som gått emot mina principer, ibland till ett högt pris, för jag trodde att jag skulle vinna annat på det, som en chimärartad husfrid. Med tiden har jag allt mer känt behovet av att vara ärligare, inte för att jag varit oärlig tidigare, utan för att jag ofta slätat över motsättningar och "uttryckt" mig försiktigt och för att jag haft en djupt känd misstro mot politiker och politiska idéer. Inte så sällan och det var inte så länge sedan tänkte jag att medborgaren, alltså mitt och egentligen de flesta andras, samhälls

Igår tog jag till orda i bloggosfären. Hur många har inte gjort det? Förmodligen skulle någon svara "alldeles för många" och jag skulle kunna vara böjd att hålla med. Det är gott om ord men inte så sällan ont om mening i mycket av det som skrivs och en hel del kanske mest berör en begränsad krets. I det senare fallet kan ju bloggandet, liksom att använda andra sociala medier, var ettt nytt och kanske naturligt inslag i en vänkrets och bland folk med gemensamma intressen. Det finns också en grupp, förmodligen mindre, av bloggare som har större anspråk, som vill nå ut med åsikter, budskap och värderingar. Standarden på det skrivan varierar också liksom karakatären av texter, allt ifrån informella dagboksanteckningar till vad som skulle kunna kallas intellektuella utläggningar och analyser av kultur, politik och livsfrågor. Jag är alltså alldeles ny i bloggosfären och har inte heller varit en särskilt flitig läsare av vad andra har skrivit. Vad vill jag med mitt skrivande? För

Liten, förkyld och febrig, så var lilla S, min guddotter, som är tio månader gammal, när jag träffade henne i eftermiddags. Men trots förkylningen var det första jag fick se när dörren öppnades en lite person som kom krypande ut i trappuppgången och som inte ville gå in när jag ville komma in över tröskeln. Lösningen blev att jag "mutade" lilla S med att låta henne gå in, vilket hon gillar att göra, förutsatt att hon har ett par stora fingrar att grabba tag i. Med steg, som blivit allt stadigare sedan hon började kunna ta sig fram på detta sätt, gick vi in igen. Sedan var problemet att jag lämnat dörren öppen och ville stänga, men lilla S vägrade att släppa taget och tittade på mig med en lite irriterad blick när jag insåg det som hennes mamma sagt till mig: - Sätt ner henne bara! Hon kör med dig! Lilla S satte sig och tittade på mig med samma blick medan jag stängde dörren. Därefter var et färdigt igen...Någon kröp omkring, reste sig, gick och smackade ljudligt med läppar

Snart dags att gå ut. Ska träffa en "stor" personlighet lite senare, en med två tändet och tio månader fyllda, nämligen lilla S, min guddotter. Ska laga riktig pasta carbonara. Alltså ingen grädde utan bara riven parmesan äggulor svartpeppar och några stänk vitlök. Lilla S får nog något annat men hon kommer säkert att bli nyfiken. Det är fascinerande att se hur snabbt en liten person växer, lär sig mer och mer för varje gång jag träffar henne.

De allra första raderna är ofta de svåraste om man får tro vad mina elever i svenska brukar säga. Jag förstår dem lite bättre nu. Det här är de allra första raderna i min blogg, för första gången har jag gett mig ut på det som kallas "bloggosfären", ett av de mångbesjunga sociala medierna, som sägs ha fått regimer att falla genom sina modiga användare, men som mest tycks ägnas åt vardagligheter, dagboksskrivande eller reflektioner i alla möjliga tänkbara ämnen, ofta banala och inte sällan inriktade på att sälja, varor, livsstilar och åsikter. Vad ska min blogg handla om? Någon programförklaring blir det inte för så sammanhållna är inte mina tankar. Det kommer mest att bli spridda funderingar kring det som intresserar mig, som politik, historia, mat och dryck, resor och böcker. Vem är jag? Jag heter Andreas Landén, är 37 år gammal och bor sedan drygt tio år i Västerås, en stad jag inte älskar men lärt mig acceptera som min och långsamt börjar tycka lite om. Att vara hemma