Vad ska jag med en blogg till?

Igår tog jag till orda i bloggosfären. Hur många har inte gjort det? Förmodligen skulle någon svara "alldeles för många" och jag skulle kunna vara böjd att hålla med. Det är gott om ord men inte så sällan ont om mening i mycket av det som skrivs och en hel del kanske mest berör en begränsad krets. I det senare fallet kan ju bloggandet, liksom att använda andra sociala medier, var ettt nytt och kanske naturligt inslag i en vänkrets och bland folk med gemensamma intressen. Det finns också en grupp, förmodligen mindre, av bloggare som har större anspråk, som vill nå ut med åsikter, budskap och värderingar. Standarden på det skrivan varierar också liksom karakatären av texter, allt ifrån informella dagboksanteckningar till vad som skulle kunna kallas intellektuella utläggningar och analyser av kultur, politik och livsfrågor. Jag är alltså alldeles ny i bloggosfären och har inte heller varit en särskilt flitig läsare av vad andra har skrivit. Vad vill jag med mitt skrivande? Förmodligen olika saker. Till att börja med handlar det kanske om att få lite insikt i vad det hela kan handla om. Det talas en hel del om bloggen som medium, mina elever bloggar och jag har kollegor som använt bloggen professionellt. Det senare är jag inte så intresserad av. Mina bloggar hör till min privata sfär även om de inte så sällan förmodligen kommer att sträcka sig en bra bit iväg från de platser och sammanhang där jag oftast befinner mig. En annan anledning är att jag saknar skrivandet. Jag skrev mycket, ibland väldigt mycket, när jag var yngre och "säkrare" på vad jag tyckte och tänkte i olika frågor. Under skoltiden var det förstås uppsatser och olika ämnesarbeten som gällde, som mitt specialarbete "Svensk inrikespolitik 1968-1994", ett rätt trist arbete med en bristfällig och felaktig notapparat, om jag inte missminner mig. Därefter blev det en lång rad insändare, politiskt aktiv som jag var. Jag skrev om allt. Orden trängde sig på liksom förmodligen självhävdelsebehovet. Jag känner igen mig i en fd. elev som agerar på samma sätt numera i ett annat socialt medium, där han sällan undviker att kommentera vad som sker på de politiska arenorna i vårt land och på annat håll. Det är förstås bra när unga människor talar om vad de tycker, men vi som ser dem från ett visst avstånd kan inte låta bli att ibland irriteras över tvärsäkerheten och att slås av tanken "det där blir bara besvikelse i slutänden för ingenting är ju svart eller vitt". Men i stort sett tycker jag att det han gör är bra, även om vi inte är alldeles ense alla gånger. Efter insändarperioden blev det akademiska uppsatser och jag hade rent av vissa idéer om att en gång skriva en avhandling. Att skriva vetenskapligt var roligt och jag upptäckte att själva skrivandet kunde skärpa tanken och leda den in på rakare stigar än det ofta irrande sätt som det talade språket låter tanken följa. Det blev två uppsatser, en C och en D-uppsats, om japansk buddhism, en B-uppsats om en medioker svensk författare och ytterigare en som handlade om ortnamn. Efter studentperioden slutade jag nästan att skriva, om man inte tänker på en rad inlägg på nätforumet "Cognito", en tummelplats för filosofiskt intresserade människor, nyandliga, sökare och ett och annat "nättroll". Efter Cognito ingenting...nästan. Under mina resor blev det en del mail, långa,mångordiga och kanske inte lästa av så många. Kanske var de mest ett sätt för mig att reflektera över mitt resande, mina upplevelser och att dela upplevelserna. Att resa ensam tycker jag oftast är väldigt tilltalande, men en sida av det är att man lätt blir fylld av intryck som inte får någon form, eftersom de endast finns som sinnesintryck, bilder, stämningar och oordnade tankar. Detta kräver möjligheter till uttryck. Nu är jag tillbaka till frågan vad jag ska med en blogg till och svaret är kanske att jag vill kunna göra något av allt det jag tidigare gjort i mitt skrivande, att uttrycka mina åsikter, att reflektera över livets större och mindre frågor och att dela med mig av och ge form och struktur åt det som finns inom mig, men som inte alltid hittar ut. Inte tror jag att mina ord kommer att förändra så mycket, inte heller att de kommer att vara de bäst formulerade, men de är ändå mina och de senaste åren har något funnits där som sagt till mig att inte låta det som borde sägas vara osagt, för att vara ärlig, för att söka efter rimliga hållningar i svåra frågor och för att kanske väcka tankar till liv hos andra. Till detta behöver jag kanske min blogg, så jag kommer att ägna den ett ärligt försök.