Kanske halvvägs
Det märkliga i att betrakta sig som ett livsspann. När gjorde jag det för första gången på allvar? Det kan vara ögonblickets förbisvepande insikt, mer sällan den blytunga tankens plåga. Lätthet, droppar av vemod när man finns mitt i flödet, det är nog mest då. Nyanserna. Hållpunkter och gestalter som förändrats, upplösts eller som gått upp i något annat obestämt. Det är då men ibland bara som ett kallt stråk i luften. Ett livsspann, inte längre ett uppslukande nu, med blicken höjd över varje enskild gatsten ett dis därframme där mörkret väntar och ett landskap som förvrids av avståndet när jag vänder mig tillbaka. Kanske halvvägs, kanske knappt det, kanske redan över gränsen mot den yttre änden.