De första raderna

I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu

Mörkret har sänkt sig över världen. Ute, trots morgontimman,  råder ett regnigt gråtöcken av ogenomträngliga molnmassor.  Genom fönstret syns hur en lätt vind får tallkronorna att röra sig. Trots att lägenheten vilar i ett varmt ljusdunkel känns det kallt. November fortskrider och tiden sitt obönhörliga lopp medan den möjliggör världens oro. Utan tid, ingen rörelse, ingen tillkomst och inget upphörande. Tiden är både det verkligaste och overkligaste av allt. Här är omvärlden fjärran. Larmet, skriken och undergångshotet är långt borta. Påståenden och tvärsäkra pip, kraxanden och vrål finns inte här. Det som är får vara vad det är utan att orden får röra vid dem. Att jag ändå skriver om detta får betraktas som en paradox som tjänar till bekräftelse. Som en tillvarons gyllenstrimma hörs toner, en stämma som om en inte härrörde härifrån, även om den utan tvekan gör det. En ädel glädjes värme  i glittrande vindlingar genom ett okänt landskap. Det är en durstämd orgelslinga som rör sig ge

Därute härskar gråheten.  Tunga novembermoln trycker sig ned mot gatorna och husen därute. Det är tyst, det är mörkt, det är trots allt en sorts morgon. Du sitter där i tystnaden, i den grå begynnelsen, med något groende men också smärtande inom dig. Du har hört de andra rösterna så länge och trott dem vara naturlagar,  nödvändigheter, ovalbara och sanna. Men nu, när rottrådarna börjat nå den närande myllan, tystnar de en efter en och en annan, starkare och sannare erfars som en rörelse, en oro som virvlar från djupen upp mot ytan.

En morgon sent om hösten. Blåsten syns i träden utanför,  de böjer sig, svänger något men står kvar, som om de kämpade med att förbli där de  bestämt sig för att slå rot, trots att naturens makter just nu försöker få dem att vika. Men vindarna är svaga och rötterna starka, de är övertygade om sin plats och vad de ska vara; det som förankrar dem och ger träden näring just där de själva vill att de ska vara. Ingen ska tro något annat än att jag tänker vara som ett av dessa träd när jag nått så här långt i det här livet. Marken, min mylla, mina rötter i det som är jag, nu har de börjat nå dit där de kan få mest med näring.

Tidig morgon. Anläggningsarbeten i centrum, grävmaskiner och buller. En föregivet djupsinnig visa hörs på radion. Husfasaden på andra sidan gatan färgas rödaktigt av den uppgående solen, högt upp på en brungul yta under taken. Vinkeln solen skiner ned från blir snävare och snävare för varje dag som går. Mörkare tider har kommit. Kylan biter i händer och kinder. Det påminner om hur tidens flod ständigt rinner vidare medan allt pågår som det brukar. Vad det egentligen innebär förmår inga sånger sätta orden på men innerst inne vet vi...

Balans...Det som är lagom, inte för lite och inte för mycket, "intet till övermått" och "känn dig själv". Det låter kanske inte så spännande bortsett från det senare, men nog borde en som sannolikt lev åtminstone halva sitt liv känna sig själv? Jo, det gör man väl i mångt och mycket bortsett från att saker förändras och det är l kanske i spänningsfältet mellan det som har varit hittills och det som är på väg att ändras, som den som levat ett tag kan se att något måste göras för att det som är omkring en ska stämma bättre överens med det man vet sig vara. Just  nu arbetar jag på sådana förändringar. Det har jag nog gjort en tid men det finns sådant som är symboliskt och nog har andra innebörder än det verkar först. Just nu håller jag på att skala ned akvariehobbyn, en hobby som betytt mycket för mig de senaste åren och i tidigare perioder av livet.  Det jag upptäckte i våras var hur den kanske slukat väl mycket energi och att andra sidor av mig och mina intressen s

En råkall söndagsförmiddag i september. Hjulen surrar mot grusvägarna, sprätter småsten och lera åt sidorna men asfalten sjunger. Lövfällning, en begynnande förmultnelse i luften, men sprakande färger syns genom diset. Turen för mig mot Tortuna, västmanländskt bondeland, åkrar, skogspartier och dungar.Där ligger ett litet samhälle med en vit tornförsedd kyrka. Tystnad råder när jag stannar upp för att dricka. Avlägsen trafik, något hundskall och så ett vinddrag genom luften. Då hör jag det, ett läte från en liten dunge björkar och andra lövträd höger om vägen. En gutturalt kraxande...Det kan inte vara något annat än en korp. Jag har hört det förut. Det är onda tider i världen, "eld och ursinne" hänger över den som ett damoklessvärd och barbariet verkar gripa kring sig, också i gynnade delar av världen där förnuftet egentligen borde ha större möjlighet att få råda. Väntar månne krigsguden Odens fåglar på föda? Det var så de gamla nordiska skalderna kallade de fa

Morgon...Jag ser ut från fönstret mot flödet av morgonpendlare på Stora Gatan. Det är en kylig morgon i början av oktober, en av årets kanske vackraste månader och mest anskrämliga, där den breder ut sig mellan den sista sensommaren i september och vinteraningarnas november. Flammande höstfärger och tröstlös gråhet, starkaste livskänsla och ledan vid densamma... Jag känner en angenämt bitter eftersmak i munnen. Framför mig står en urdrucken kopp cortado, en espresso med mjölk med ursprung på barerna i Spanien om jag förstått saken rätt. Mildare än ren espresso men kraftfullare än cappuccino eller latte. Den passar min morgon väl... I bakgrunden hör jag italiensk populärmusik och jag drar mig till minnes andra morgnar på resa söder om Alperna. Samma angenäma bitterhet i munnen nu som där och då och nog vill jag återigen ta mig "una tazzina al bar" någonstans i Umbrien, Abruzzo eller kanske rent av i Rom. Därute tycker jag mig nu höra svalorna skria bland hustak och campan