Om Tors fiskafänge

I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former.

Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan.

Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvud, så när lyckats dra upp ett av urtidens värsta avgrundsmonster, Midgårdsormen, som troddes omslingra världen längst ut i världsoceanen. Ödet ville dock inte att åskguden skulle lyckas denna gång,  men de båda fienderna skulle, trodde man, mötas ännu en gång, vid ragnarök, världens undergång, då de tydligen jämnstarka kombattanterna likt två kärnvapenmakter, ömsevis skulle förgöra varandra. Nio steg från den klubbade ormen skulle då Tor ta, innan även han skulle segna ned och dö. Så berättas det i eddadikten Voluspà, "Völvans spådom":

Honom dräper vred

den som värnat Midgård

Nu må alla män

bryta upp från sin odal:

nio fjät går nu

Fjörgyns ättling,

dödsmärkt från ormen -

hans dyrt skall ej dö.

(Völvans spådom, Collinder, 1957)

Gamla världsbilder och myter kan säkert säkert för de flesta te sig som irrelevanta eller möjligen som en form av fantasifull underhållning.  Så är det väl säkert också men ändå tycker jag mig inte så sällan se större och viktigare sammanhang skymta fram ur den mytiska bråten av monster, gudar, hjältar och berättelser om skapelse och undergång.

Även denna myt, som finns på en runsten i Uppland, har kopplingar till en större värld därute. Till att börja med finns myten avbildad på en annan runsten, som finns i England, något som vittnar om hur nordbor förde med sig sin tro och sina mest älskade berättelser till nya marker. Men än mer fascinerande blir det när man lägger märke till att likheter finns mellan den fornnordiska myten och sådant som berättades och sjöngs av brahminska präster i det forna Indien.

Den vediske åskguden hette Indra. Indra beskrivs som synnerligen stark, glad i mat och dryck och utrustad med en "vajra" , en åskvigg som vapen. Hans färg var röd och hans riddjur en elefant. Vi känner lätt igen hans nordiske motsvarighet i Tor, den rödskäggige, bullrige och oändligt starke i honom, även om den förre drogs  fram  i en vagn dragen dragen av bockar och beväpnad med hammaren Mjölner. Indra berättas ha svept i sig ansenliga mängder av den heliga drycken soma, medan Tor inmundigade mjöd och öl med samma iver. Skillnaderna torde vara lätta att förklara utifrån de miljöer där gudarna dyrkades. De bevarade äldsta skildringarna av Indra är långt äldre än de av Tor. De äldsta vedaskrifterna är säkert mer än 3000 år gamla, om man får tro den uppfattning som finns bland religionshistorikerna.

Ännu intressantare blir det när när man kan konstatera att båda gudarnas roll var att bekämpa de makter som hotade den kosmiska ordningen, jättar, demoner och andra monstruösa varelser. Indras värsta fiende var ormen Vritra som han var tvungen att besegra för att släppa vattnen fria, dvs regnen, som föl verkligen jorden och gav den liv. Tor kämpade, som som vi kan lära från eddan och Alundastenen, mot Midgårdsormen, som var en av de kaosmakter som skulle slippa lös vid ragnarök.

Det är knappast några tillfälligheter. Med stor sannolikhet har de myter som omger de båda gudarna ett gemensamt  ursprung. Både fornnordiska, sanskrit, hindi och svenska är indoeuropeiska språk, avlägset men ändå tydligt besläktade med varandra. Så är det också med myterna, menar många forskare, av vilka den mest kände är den franske utforskaren sv de indoeuropeiska mytologierna, Georges Dumézil, en gång gästforskare vid Uppsala universitet och som menade att man kunde finna gemensamma strukturer i de olika folkens guda- och hjälteberättelser.Dumézil tänkte sig att en struktur uppbyggd kring tre funktioner, den första en styrande och andlig, företrädd av hövdingar,  kungar och furstar samt präster och andra andliga experter. Den andra bestod av krigare och den tredje av "de närande", dvs bönder, köpmän och hantverkare. Olika gudar skulle vidare kunna kopplas till en av funktionerna. Var skulle då Tor och Indra passa in i denna "trefunktionslära"?

Som företrädare för "den fysiska kraften" och eftersom de därigenom var i stånd att försvara världsordningen mot dess fiender, borde de tillhöra den andra funktionen, men som vanligt är teoretiskt uppställda scheman alltför begränsade, då det som de ämnar att beskriva, är mer komplext än det system som används för att beskriva det.

I sin beskrivning av den förkristna kulten i Gamla Uppsala skriver Adam av Bremen att av de tre gudarna, vars bilder fanns i "hednatemplet", var Tor den förnämsta och stod i mitten, mellan Oden och "Fricco", dvs Frej:

"Tor har väldet i luften säger man, han råder över åska och blixt, vindar och regn, klart väder och gröda."

Det Adam av Bremen påtalar är att Tor också, viket väl är naturligt med tanke på hans koppling till åska och regnväder, också i någon mån kan betraktas som en frukbarhetsgud, även om han i våra dagar, i konventionella återgivningar av den fornnordiska mytologin, främst är den kraftfulle och mycket temperamentsfulla jättedödaren, en egentligen råbarkad och krigisk gestalt, om än i grund och botten god och vänligt inställd till människosläktet. En annan aspekt som också  ger Tor  kopplingar till fruktbarhet är att han visserligen var son till krigsguden Oden men att han också, av skalderna kallades "sonen av Jord". Jord var namnet på jordgudinnan, en i andra sammanhang än detta rätt så dunkel gudom, men som alldeles säkert betraktades som en livgivande kraft bakom god årsväxt och goda levnadsvillkor för människorna.

När man betraktar Altunastenen ser man i själva verket mer än de grovhuggna konturerna av en forntida bullersam åskgud. Där finns i själva verket öppningar bakåt i tiden och till fjärran kulturer, som trots alla olikheter har kopplingar och samband med den som fanns i Altuna och Uppland för bortemot tusen år sedan. Det påminner en om hur komplexa och mångskiftande de sammanhang är som människan alltid har ingått i. Tors fiskafänge, sådant det avbildas på en uppländsk runsten, kan i avlägsen men ändå i igenkännbar form hittas på andra och för många oväntade håll.