På väg under sol och måne, ännu inte mätt av år
Luften är kylig och det smärtar en smula att andas in den när du trampar fram genom förvårskvällen mellan leriga fält där den smältande snön trots allt håller på att dra sig tillbaka. Hjulens dämpade krasande mot grus och stenar som bäddats in i den leriga grusvägen, avlägsen biltrafik och de ihärdiga talgoxarna är det enda som når ditt öra. Solen har nu dragits ytterligare mot sin nedgångsplats någonstans i väster men strålar ändå med stor övertygelse från en blå men delvis disig himmel. Ännu märks inget av den kommande grönskan och kylan är ovanlig för att vara så pass långt fram på året. Plötsligt måste du stanna. Halsen är torr och benmusklerna kräver att få vila. Du dricker några klunkar av vatten som är isande kallt men också bär med sig en inte alldeles angenäm bismak av plast men du behöver varje droppe du kan få. Vinden susar i träden i den allé du just passerat igenom men tystnaden, som de avlägsna ljuden endast förstärker, gör dig medveten för ett ögonblick. Tiden drar fr