På väg under sol och måne, ännu inte mätt av år

Luften är kylig och det smärtar en smula att andas in den när du trampar fram genom förvårskvällen mellan leriga fält där den smältande snön trots allt håller på att dra sig tillbaka.
Hjulens dämpade krasande mot grus och stenar som bäddats in i den leriga grusvägen, avlägsen biltrafik och de ihärdiga talgoxarna är det enda som når ditt öra.  Solen har nu dragits ytterligare mot sin nedgångsplats någonstans i väster men strålar ändå med stor övertygelse från en blå men delvis disig himmel. Ännu märks inget av den kommande grönskan och kylan är ovanlig för att vara så pass långt fram på året.

Plötsligt måste du stanna. Halsen är torr och benmusklerna kräver att få vila. Du dricker några klunkar av vatten som är isande kallt men också bär med sig en inte alldeles angenäm bismak av plast men du behöver varje droppe du kan få. Vinden susar i träden i den allé du just passerat igenom men tystnaden, som de avlägsna ljuden endast förstärker, gör dig medveten för ett ögonblick. Tiden drar fram genom just det ögonblicket som både något alldeles främmande och välbekant. Den står inte stilla men det som markerar dess gång är små och obetydliga skiftningar i tingens ordning. Trafikbruset stiger och sjunker, vad som förmodligen är en lastbil hörs dundra till ett ögonblick för att sedan uppgå i det allestädes. Talgoxarna sjunger sina sekvenser, tar korta pauser och börjar igen.

På himlen ser du då fullmånen som vita revor i det blå. Månen och solen är båda påtagliga denna kväll när året står mellan vinter och vår och du själv vet med dig, du talade om det med en vän tidigare under dagen, att du sannolikt inte längre kommer att uppleva din hittillsvarande livstid fördubblad. Middagstiden är, om vi får tro siffrorna rätt, något passerad, även om den dagen såväl kan bli längre än så eller avsevärt kortare.

I det gamla Norden kallade skalderna solen och månen för " tidtäljarna" och i eddan kan man läsa följande:

Mundilfari heter han som är månens fader
Och så även solens, 
varje dag de ska över himlen färdas
för att förtälja människorna åren.

I vagnar drogs solen och månen fram runtmed himlakupolen, vilket en del arkeologiska fynd tycks vittna om och gjorde tidens gång tydlig, i en verklighet som ännu inte styckas sönder av sekunder, minuter och timmar på samma sätt som idag. Solhöjden kunde berätta var på dagen man befann sig och det kunde säkert räcka. 

I bronsålderns och järnålderns gårdar och byar mötte man årets skiften genom att anropa makterna vid de tider på året när någon hållpunkt i himlaskeendet passerats. Den första fullmånen efter vår- och höstdajämningen, liksom sommar- och vintersolståndet var tidpunkter då man blotade och bad för livets fortbestånd,  för "fred och årsväxt", "til ars ok friđar"".

Tiden fortskred med himlavagnarnas rörelser  på himlen och år lades till år och med dem glömskan av den tid som en gång varit. Gudar och härskare blekande bort i minnet,  gled isär och samman, bytte namn eller upplöstes helt av glömskan. Släkte efter släkte kom och gick, de flesta av dem omärkligt och utan spår, men några skulle på något sätt bli ihågkomna, kanske i form av en sten som rests eller en hög som de begravts i. Men för de många återstod inget annat än vetskapen om att de trots allt måste ha funnits, men vad de hette och vilka de var kommer ingen att veta.

När du står där och låter din tanke så glida bort från ytan, där du oftast befinner dig, anar du att du en gång kommer att vara en av dem...Jorden kommer att röra sig i sin elips runt solen, dagar och månader ska komma och gå. Sannolikt kommer inget tydligt tecken på att du någonsin funnits att finnas kvar, du blir "en av dem som levat förut". Minnet av allt, även av dig kommer en gång obarmhärtigt att blekna.

I bibelns äldsta berättelser sägs det om patriarkerna att de "gick till sina fäder, mätta av år". Inget himmelrike talas det om här, det kom senare,  men när de "blev en av dem", var de klara med sina liv. Du tänker att du nog inte tror på ett liv efter detta, även om uppståndelsens under på påskdagen talar till känslan som en lockande möjlighet. Att vara mätt av år, att ha levt sin bana när den har nått dit den var ämnad att gå (om nu något som ett liv är ämnat till något alla? ) torde vara det livet framöver borde handla om. Att du till sist gjort ditt och att det var rätt och nog....

Nu anar du kylan på kroppen medan du så har vilat ett ögonblick och sitter åter upp på cykeln. Hjulen börjar åter sjunga av sten och lera och talgoxarna återupptar åter sina läten. Du är på väg under sol och måne och du är ännu inte "mätt av år".