De första raderna

Inte så sällan funderar jag över tiden. Mina pretentioner är inte så stora, jag blir allteftersom allt mer medveten om min begränsning. Det är vid mina egna upplevelser det måste stanna. Där finns paradoxen, hur snabbt allting ilar förbi och den stora ledan som stannar upp tidens flöde, som förvandlar den från en dånande fors eller stormflod till en trög och lerfylld flodfåra på väg att torka ut. Här infinner sig ett vemod när tanken också snuddar vid den oundvikliga utmättheten, vid tidens ände. Men även här erbjuder forsens dån ett sorts tröst, att även ledans orsaker är tillfälliga.

Det mesta är kanske djupt meningslöst.  Det må glittra och överväldiga i stunden, det må uppröra och skria förtvivlat. I mängden av alla ögonblick förlorar det sig till sist  i den grå strömmen.  Man kunde lätt tro att meningslösheten skulle skrämma och fördystra,  men i insikten om den grå strömmen finns en befrielse. Man ser det efteråt, banaliteten i mycket av den oro som jagar igenom oss.