De första raderna

Förlikandets konst Att slutligen klättra ned till sig själv Att låta nederlagen vändas till acceptans och frihet Att kunna se skillnaden mellan den sunda insikten och begränsande illusionen. Du faller från solens höjd men planar ut strax ovan vattnen. Du stiger omärkbart och inser var du kan finna måttliga uppvindar, syresatt luft, en värmande sol och en vänskap med tyngdkraften. När du ser landskapen så nära undrar du om detta ska förbli din plats, begränsningens tristess, acceptansens leda och ett nederlag trots allt, att stanna här, bara vila ut och sedan börja stiga eller berikas  där du faktiskt hör hemma? Förlikandets konst, befrielsen i resignationen, livet som ett halvsant löfte om att till sist hitta ett hem? Är det vad som blir kvar, den nya grunden för lycka?

Du säger att du önskar dig det centrala, det som vilar på den yttersta Grunden. Där finns anspråk i lager som är transparenta för dig själv i tystnaden. Mayas slöja lättar när en stråle av något sannare tillfälligt rispar dess  självläkande men ömtåliga yta.

Du väntar genom timmarna Att vara vid ytan, att vilja sjunka, men ändå obönhörligt hållas uppe av ofrivilliga jetströmmar från bottnens källor. Tanken kan inte fatta greppet utan sveper runt i obestämda virvlar, en  malström av fragment som varken är närvaro eller frånvaro.

Medan motstridiga krafter samlas runt brännpunkten anar du nya nyanser som säger att det blivit sent på jorden.