De första raderna

För mig är det lite av en tid när det står och väger. Det handlar om att i någon form återuppta mitt politiska engagemang efter många års bortavaro och närmast avståndstagande. I år, på självaste första maj, är det 20 år sedan jag, som 17-åring, gick med i SSU, ett medlemskap som den gången blev intensivt, engagerat, fullt av aktivitet fast kanske mer av ord och som dessutom tog slut efter bara något år, även om jag fanns i bakgrunden under flera år, ända fram tills de sista åren på 90-talet. Det hände att jag "ryckte" ut och gjorde någon halvhjärtad insats, ibland som kongressombud för att stoppa någon "jobbig vänsteravvikare", som ville bli vald till förbundets högre positioner. Det var knappast ett särskilt värdigt eller ens särskilt givande engagemang. Politiken blev till trista internstrider som knappast gjorde världen bättre. Istället fick jag syn på människors sämre sidor, som även finns där de minst av allt borde göra det. Också hos en själv. Att jag mer e

 Är det viktigare att kunna informera sig än att kunna sätta in det i ett sammanhang? Det är förstås två sidor av det som kallas lärande. Utan det förra inte det senare. Men jag blir ledsen när det finns elever som säger saker som: " Vi lärde oss ingen geografi för vår SO-lärare sade att vi ju ändå visste hur man använde en kartbok". Kanske räcker det att lära sig att i historieboken finns det ett person- och ett sakregister? Sen kan ju eleven slå upp"förintelsen" när någon kommer och påstår att den inte inträffat eller säger något om en som hette "Hitler" eller kanske nämner den där "Stalin", eller vad han nu hette, "ryssen"(Vad då Georgien? Orkar inte kolla, det är "Ryssland"alltsammans därborta!) Mustasch hade de bägge två, det kan man se på bilderna och i boken finns ju alla "fakta" tillgängliga, så det är ju bara att läsa och "konstruera" sin egen kunskap, för . allt annat vore ju lite "auktorit