Kan vi åter vandra gemensamt mot horisonterna?
Jag lever i en politisk förstämning, kanske rent av med ett groende tvivel på vad som är möjligt för oss människor . Ibland hörs röster som menar att vi i grunden är sociala, goda och hjälpsamma av naturen, att det var sådana vi en gång vandrade ut över savannen. Men en gång inhägnade någon ett stycke mark och kallade det för "sitt". Det var det som Rousseau menade inträffade när det mänskliga eländet började med gränser, ägande, girighet och därur uppkomna konflikter, våld och förkonstling av livet. Men ändå hävdar några envist att vi fortfarande är sådana vi var när vi såg savannernas horisonter breda ut sig, att människan ännu är fri att återuppta sin gemensamma vandring mot framtiden, att det är omständigheterna, systemen, som är problemet. Men min fråga (och här hoppas jag på ett svar som kan övertyga) är, hur kunde någon komma på idén att imhägna mark och kalla den för sin, om något av det mänskliga eländet inte redan fanns där? Jag hoppas, uppriktigt, att en dag kun