De första raderna

Ett ensamt ljus i stormens öga. Din värld är aldrig stilla, men det finns där.

För arton år sedan började jag att studera vid Uppsala universitet.  Religionsvetenskap A-B, 40 p, hette kursen, som faktiskt var mitt sistahandsalternativ när jag skrev min ansökan. Det kom att visa sig att jag den hösten inledde en av mitt livs mest givande och faktiskt,  på lite sikt, lyckligaste perioder. Kanske ändå inte från början ändå...Jag gick med liv och lust, om det nu är det rätta uttrycket, in för studierna,  men det som först hände, trots mycket goda resultat, var ett jag stötte huvudet i väggen och det hårt och skoningslöst. Särskilt mycket lust var det inte i början men desto mer prestationsångest.  När ångesten lagt sig infann sig istället en glädjefylld upptäckarlusta och kanske också ett visst övermod. Lärdomar, teorier som "förklarade" verkligheten och människans andliga strävanden,  som tycktes upplösa dem i sina beståndsdelar,  som kanske, så tolkade, orimliggjorde dem. Sedan var det atmosfären...tystnaden och det tankfulla prasslet av boksidor i Car

I tidens gång finns både något skrämmande och tröstande. Du vet att du färdas mot mörkret, att du slungas obönhörligen genom dagarna. Du vet också att det du leds vid snart kommer att upphöra, även om det tycks dig som en evighet. Men varje övergång, varje förändring är ett steg mot en slutpunkt,  ett förklingande, en skymning som övergår i en natt bortom allt förnuft.

Det märkliga i att betrakta sig som ett livsspann. När gjorde jag det för första gången på allvar? Det kan vara ögonblickets förbisvepande insikt, mer sällan den blytunga tankens plåga. Lätthet, droppar av vemod när man finns mitt i flödet, det är nog mest då. Nyanserna. Hållpunkter och gestalter som förändrats, upplösts eller som gått upp i något annat obestämt. Det är då men ibland bara som ett kallt stråk i luften. Ett livsspann, inte längre ett uppslukande nu, med blicken höjd över varje enskild gatsten ett dis därframme där mörkret väntar och ett landskap som förvrids av avståndet när jag vänder mig tillbaka. Kanske halvvägs, kanske knappt det, kanske redan över gränsen mot den yttre änden.

Idag cyklade jag från Västerås till Enköping på små landsvägar mellan fält, bondgårdar och  kyrkor. Vädret var omväxlingsrikt, solsken, värme, svartgråa stackmoln och regn. Över fälten drillade lärkor och skriade svalor och tornseglare. Ymnig junigrönska, smörblommor och midsommarblomster. Mycket få bilar och nästan inga människor förutom några bönder i sina maskiner ute på fälten. Jämna och djupa andetag, asfalstens sjungande under cykelns hjul. Inga andra ljud än fåglarna, fartvinden och avlägsen trafik på landsvägarna bortom fälten och skogsdungarna. Därute på fälten ser man ibland stora högar med stenar. Antagligen har de lagts där sedan en bonde någon gång i tiden stött till dem med sin plog eller innan han börjat odla upp nya åkrar. Det är stenar som säkert med stor möda och hårt arbete samlats ihop för att göra bondens liv möjligt. Mitt ute i en åker ser jag på hemvägen en låg gräsklädd kulle. Jag vet inte varför den lämnats där, men kanske är det en forntida grav där någo 

Det har börjat bli varma dagar, solgassande himlar. Livets makter är på allvar på väg att marschera in i triumf. -Återigen, tänker du, och över din glädje far en skugga . En tyngd mitt i lättheten som i ett ögonblick blandas med den. Vemodet, var kommer det ifrån? Det nog ligger i tvetydigheten, i detta "återigen", i återkomsten och i det oundvikliga förklingandet.