De första raderna

Nej, jag längtar inte utomlands i sommar.Det är märkligt hur man kan ändra sig. Efter många år på resa mellan städerna i Umbrien eller vandrande genom de stekheta gatorna i Rom så känns det som det får räcka ett tag. Egentligen är det märkligt att veta mer om det som är långt bort än det som ligger nära. Nu är det dags att vända blicken mot det som finns alldeles intill och som känts som så invant och självklart att jag inte ägnat det en tanke. Men så slog mig tanken att "det där var nog lite feltänkt", att det finns mycket som skulle förtjäna mer uppmärksamhet. Med tiden blir det väl också så att det där som ligger långt bort och verkar så annorlunda och lockande, visar sig vara något ganska enahanda. Det man har sett en gång har man till sist sett tio gånger, med små variationer och upptäckarglädjen har bytts ut mot för mycket värme, för trånga gränder och för många andra som jag. Då är det dags att göra något annat. Snart cyklar jag iväg mot Siljansbygden.

Igår kändes det som om värmen kommit tillbaka efter några dagars bortavaro. Det kändes härligt men min förkylning och heshet tog bort en del av tjusningen. Igår hade det varit en perfekt kväll för en längre cykeltur. Nu gäller det att hålla konditionen på topp med tanke på hur väl den kan komma att behövas i alla uppförsbackar och på alla motvindsdagar som kanske väntar på andra sidan länsgränsen, i Dalarna, om några veckor. Jag tror att jag är i hyfsad form efter en vår med flera längre utfärder, som inte känts alldeles oöverkomliga att genomföra. Mycket handlar om motivation, om vilja. Kroppen brukar ge efter om den lämnas åt sig själv. Impulser och tillfälliga känslor får inte styra en för mycket. En person jag känner, som gjort liknande cykelresor, har sagt att jag inte borde fokusera på målet utan på "att jag gör det jag gör". Jag vet inte om jag förstått det riktigt men det låter lite som att det som ger verklig kraft, om det nu är det hon menade, kan hittas om man

Det är i slutet av maj, sen kväll och jag är trött. Det är svårt att hålla fokus någon längre stund. En obehaglig heshet, som drabbade mig igår, är nog på väg att ge sig. Det känns i kroppen att jag inte är riktigt bra, men det ska snart ge med sig. Dalahästar i Nusnäs, september 2012 Om bara några veckor börjar min cykelsemester i Dalarna och jag har börjat planera. Vilken väg är bäst på väg norrut? Jag vill helst undvika stora och trafikerade vägar. Cyklar mot Sala 16/6 och dagen efter upp mot Dalarna. Vägen upp mot Näs bruk, Fors och Horndal via Saladamm och Möklinta ter sig inte alldeles orimlig, även om den är skogsomgiven och bitvis rätt trist. Efter Horndal kunde vägen fortsätta upp mot Falun eller i riktning mot Hedemora via Garpenberg. Målet är Siljansbygden och till sist Mora. Jag har också funderat på att åka från Västerås via Norberg och Fagersta upp mot Smedjebacken och Ludvika, men det är inte särskilt troligt. Utrustning börjar finnas här hemma nu. En cykelväska

Aniaragymnasiet, smaka på ordet! En skola där man särsklt studerar svensk 1900-talslyrik eller har fina naturvetenskapliga utbilningar med inriktning mot rymdfart och astronomi? Det kunde man ju tro när man hör namnet, men nu kan det ju vara så att denna Göteborgsskola kan förtjäna sitt namn på andra sätt. Kanske är det rent av ett namn som borde ges till stora dela av de skolor som konkurerar på den svenska "kunskapmarknaden"? En del tyder på det. Vad är då problemet? Det har visat sig, sent om sider på läsåret, att man från skolans sida inte känt till att religionskunskap är ett kärnämne, ett som ska läsas av alla elever. Följden av detta "misstag" har blivit att eleverna antingen måste ta ett IG i kursen nu och läsa in den i höst eller läsa en "intensivkurs" på en vecka. Nämnas ska förstås att Aniaragymnasiet är en friskola, ett företag bland andra företag. Hur kan då den här skolan förtjäna ett så vackert namn? Aniara låter poetiskt och är ju namne

Trevi, Umbrien, Italien, juli 2007 Sommaren 2007 reste jag omkring i Umbrien i mellersta Italien och hade kommit till den lilla staden Trevi, som ligger på en kulle i Val di Spoleto och är en av ett pärlband av små medeltida städer som Spoleto, Foligno, Spello och Assisi, som ligger längs de västra utlöparna av Apeninerna. Det är ett mycket vackert landskap med jordbruksbygder nere i dalen som lyses upp av oändliga rader med solrosor och av silverskimrande olivträd. Här odlas vin på kullarna runt städer som Torgiano och Montefalco. Den senare staden har fått en alldeles särskilt plats i mina minnen av Italien, det har blivit en stad som jag vill besöka igen och igen. Montefalco, Umbrien, Italien, juli 2007 Trevi var egentligen en besvikelse. Läget var förvisso vackert men det fanns egentligen inte så mycket att se. Ett galleri för modern konst var stängt och stadens kyrkor var inte särskilt vackra. Jag bestämde mig för att vandra ned mot dalen, på småvägarna mot öster och up

Den här morgonen drar vinden genom träden utanför på kullen nedanför mitt fönster. Det är svårt att helt följa björkarnas rörelser. Rönnbärsträden blommar och solen skiner, men det är ännu svalt där ute. Året går vidare, det är försommar. Någr ögonblick kan jag stanna upp innan dagen drar vidare med livet och det är mer värdefullt än man kan föreställa sig. I alla fall är det vad jag hoppas. Ju äldre jag blir desto mer funderar jag på sken och verklighet, det vi vill och inbillar oss ska vara fallet och det som verkligen är. Antagligen är det så att livet lär oss att såväl avslöja oss själva som alla tomma poser som omger oss. När jag skriver vill jag vara äkta, vill stanna upp där jag är och vara ärlig i mina omdömen. Men även här ser jag ibland att jag kommer på mig själv med bristande ärlighet. Naturligtvis är mina skrivstunder kanske inte alls så viktiga som jag ville låta påskina i början av det här stycket, men nog ville jag gärna att så vore, att jag vore mindre banal än jag i

Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fortfara

Det börjar talas om försommar. Våren har varit kall och under lång tid inte mer än en sådan till namnet. Nu blommar häggen och från mitt fönster ser jag blommorna vaja i vinden. Det är en förmiddag sent i maj. Ett märkligt vemod finns inom mig trots värmen och dofterna. Utanför fönstret hördes även i morse svalorna. De måste ha flugit lågt eftersom deras skrin var så nära, men nu syns solen genom molnen som driver över de matta blå stråken emellan dem. Vemod. Något rör sig i hjärtat, en ömmande långsam virvel någonstans mellan glädje och en känsla av att det ständigt är något som försvinner i varje ögonblick, att större förändringar alltid är på väg med sina i början knappt märkbara steg. Jag tänker på vad Buddha lärde om verkligheten, att dess minsta beståndsdelar ständigt är i rörelse, att återfödelse och död finns i varje ögonblick med "daggdroppens skönhet innan den faller från grässtrået". Det som till sist ändå kommer är en helt annan tillvaro, en annan än den tidi

Idag hördes svalor utanför fönstret på morgonen. Häggen blommar. Svalornas skrin vara bara som enstaka ljud, men de var där. I den italienska staden Urbino med sitt berömda furstepalats och otaliga hus med tegeltak hördes de ibland över allt annat och jag hörde deras ungar pipa strax ovanför mitt hotellfönster, under tegelplattorna. På bilder fastnade de som många små svarta prickar. Jag tänker på platser som Urbino när jag hör dem utanför fönstret . Det är märkligt hur intryck, som skulle kunna höra hemma var som helst, ändå kan förknippas med avlägsna platser. Svalor i luften kring Palazzo Ducale, Urbino, Italien, juli 2009

Jag är på väg hemåt. Motvinden från Sätra brunn har stått som en vägg emot mig och rutit i öronen. Nu äter jag lunch på ett enkelt ställe i Skultuna, gatuköksmat. Kebabköttet ser ut att ha kommit från frysen. Det smakar som det kan. Några äldre herrar pratar om hockey-vm över en Mariestad och på en svart tavla över disken står det att en gin and tonic kostar 75 eller 89:-. En diskussion utbryter om kriget i Syrien där en man som kanske har sina rötter i landet anklagar RELIGIONEN. En av de svenska gubbarna är upprörd över att ingen gör något och ropar:- Det är människor det handlar om! Mannen från mellanöstern går då över till att anklaga Israel. Här glider jag in i mina egna tankar. Ute skiner solen igen. Om någon timma är jag hemma igen där tvättmaskinen väntar. Vardagen närmar sig. Det kan trots allt vara vilsamt på platser som denna landsortssylta där man dricker starköl till upptinat kebabkött.  På Skultuna torg, 12/5-2013

Himlen är grå men här och var syns solljuset genom blåa revor i molntaket. Vinden drar kallt från Långforsen. Några måsar hörs skria. På restaurangen, som en gång drevs av nykterhetsföreningen "Enighet" serveras tjeckisk öl och chilenskt vin till maten, som i alla fall till alldeles nyligen, producerats i närområdet. Jag fryser där jag sitter vid ett av caféborden utanför byggnaden och sätter mig vid ett bord nära disken. Gästerna är få. I bakgrunden spelas Rod Stewart som tolkar gamla standardmelodier. Ett sorts trivsam tristess, i skenet av ett ensamt värmeljus som står på mitt bord.     Jag är på en plats där jag varit många gånger. I kallbadhuset, kanske hundra meter bort, lärde jag mig simma som sjuåring. Enligt vad man berättat för mig trotsade jag kylan i luften och vattnet och simma lärde jag mig snabbt.   Hur länge sen var det? Om det stämmer att jag var sju så är det nu mer än trettio år sedan. Som vuxen är min entusiasm inför kalla bad begränsad och det är

Jag sitter vid mitt skrivbord och känner hur krafterna börjar återvända efter natten. Bredvid mig står en ångande varm kopp te. Det doftar en smula märkligt, något som påminner om nyslaget gräs, löv, sjögräs eller örter. Smaken är liknande och med en lätt bitter avslutning. Jag har valt att göra det något starkare än den halva tesked pulver som föreskrivs till 20 cl vatten. Kanske är det den här brygden som får mig att känna mig så väl till mods. Det är en kopp matcha, det japanska pulverte som används i de berömda teceremonierna. Matcha-pulver Matcha består av pulveriserade hela teblad, vilket skiljer det från andra tedrycker, som ju är avkock från bladen av tebusken, camellia sinensis. När man dricker matcha dricker man alltså upp hela bladet, vilket gör att drycken är betydligt kraftfullare än annat te. Drycken är ogenomskinlig och gräsaktigt grön. Det kanske inte är det godaste te jag vet och det är tämligen dyrt att köpa, men jag uppskattar dycken eftersom det känns at

Björksta kyrka, 5/5-2013 Jag är vid Björksta kyrka, inte så långt från gränsen till Enköpings kommun. Solen skiner och åkrarna har börjat gro. Lövsprickningstider. Lärkorna drillar över fälten och ovan dem cirklar en rovfågel.Vinden viner och på avstånd hörs böndernas vårbruk och avlägset trafikbrus. Marken vid den gamla medeltidskyrkan med sitt tillbyggda tegeltorn var en gång i tiden en ö i Mälaren. Sen dess har landhöjningen verkat och i den gamla sjöviken gror nu årets kommande skörd. Under bronsåldern ristade någon bilder av skepp och kanske något som skulle föreställa en vagn i klippan nedanför kyrkan. En gåta från historien. Vilka skepp var det? Kanske bilder av gudarnas farkoster, sådana som under en senare tid skulle kallas vid namn som Skidbladner eller Nagelfar, de dödas skepp som skulle föra dödsrikets invånare till den sista striden vid ragnarök? Men bronsålderns faktiska tro kan vi inte nå. Vi står här med våra gissningar. Jag känner vinden friska i och tar ännu e

Nu lyser verkligen solen därute över kullen och vitsippssnåren lyser mellan björkarna och tallarna på höjden utanför mitt fönster. Värmen är på väg. Den här dagen tänker jag tillbringa utomhus, på småvägarna utanför Västerås, bortåt de trakter som gränsar mot Enköping. Så här års längtar jag ständigt ut. Det är som om något drog mig bortifrån den instängda tillvaron i hemmet. Men det är mer än bara längtan efter sol och frisk luft. Jag vill till något, men samtidigt fly bort, jag vill glömma och jag vill samtidigt närvara, vila men låta energierna flöda genom kroppen.   Det är märkligt hur ofta jag vill vara i det som är omkring mig, men trots att jag hänger mig åt det, knappt har lagt märke till dofterna, fåglarna och tystnaden, men under några ögonblick glimtar något till. Plötsligt hörs lärkan över fältet över allt annat, en koltrast bryter igenom jagets trånga skal, jag hör cykelhjulens vinande och surrande mot den gruslagda vägen. När jag nyss lyfte blicken från tangentbordet

Cellokonsertens sträva toner överröstas av koltrasten utanför fönstret. För ett ögonblick sedan hördes bara radiomusiken, men nu vaknar dagen långsamt därute.