Tankar om närvaro och frånvaro

Nu lyser verkligen solen därute över kullen och vitsippssnåren lyser mellan björkarna och tallarna på höjden utanför mitt fönster. Värmen är på väg. Den här dagen tänker jag tillbringa utomhus, på småvägarna utanför Västerås, bortåt de trakter som gränsar mot Enköping. Så här års längtar jag ständigt ut. Det är som om något drog mig bortifrån den instängda tillvaron i hemmet. Men det är mer än bara längtan efter sol och frisk luft. Jag vill till något, men samtidigt fly bort, jag vill glömma och jag vill samtidigt närvara, vila men låta energierna flöda genom kroppen.  

Det är märkligt hur ofta jag vill vara i det som är omkring mig, men trots att jag hänger mig åt det, knappt har lagt märke till dofterna, fåglarna och tystnaden, men under några ögonblick glimtar något till. Plötsligt hörs lärkan över fältet över allt annat, en koltrast bryter igenom jagets trånga skal, jag hör cykelhjulens vinande och surrande mot den gruslagda vägen.

När jag nyss lyfte blicken från tangentbordet såg jag hur en brun- och gråstrimmig katt strök genom skuggan från cykelställens tak och hur en fågel fick en gren i en av björkarna att gunga. Några andra gled snabbt genom luften, ibland upphörde de liksom att röra vingarna för att sjunka något i luften för att därefter lyfta igen. De liksom "studsade" genom morgonen. Detta skedde medan radions rapporter om världens elände bara fanns där som ett knappt hörbart brus, som nu åter kommer in i mitt medvetande.

Jag känner hur något drar i mig, att det är hög tid att ta vara på dagen och att förhoppningsvis för några ögonblick förenas med den.



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Bild
Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fortfara
Läs mer

"En öppen stad,ej en befästad,bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Bild
Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies
Läs mer

Om Tors fiskafänge

Bild
I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu
Läs mer