Försommarens vemod

Det börjar talas om försommar. Våren har varit kall och under lång tid inte mer än en sådan till namnet. Nu blommar häggen och från mitt fönster ser jag blommorna vaja i vinden. Det är en förmiddag sent i maj. Ett märkligt vemod finns inom mig trots värmen och dofterna. Utanför fönstret hördes även i morse svalorna. De måste ha flugit lågt eftersom deras skrin var så nära, men nu syns solen genom molnen som driver över de matta blå stråken emellan dem.

Vemod. Något rör sig i hjärtat, en ömmande långsam virvel någonstans mellan glädje och en känsla av att det ständigt är något som försvinner i varje ögonblick, att större förändringar alltid är på väg med sina i början knappt märkbara steg. Jag tänker på vad Buddha lärde om verkligheten, att dess minsta beståndsdelar ständigt är i rörelse, att återfödelse och död finns i varje ögonblick med "daggdroppens skönhet innan den faller från grässtrået". Det som till sist ändå kommer är en helt annan tillvaro, en annan än den tidigare strömmen av förändringar, men som ändå är hänger samman med den. Något bestående finns inte, allt är i rörelse från orsak till verkan. Det som sker är obevekligt och objektivt.

Naturen ter sig på något vis självklar, den frågar inte efter sitt syfte, vad vi vet, men det gör vi. Jag vill minnas att det var Thomas av Aquino menade att skapelsens ändamål att ära Gud. Det är ytterst därför som häggen blommar, den sträcker sig mot den högste med sin lovsång. Jag har ibland fantiserat om att det finns stunder då även en människa, skulle kunna vara en "ton" i en stilla hymn som stiger mot himlen. Men sådana både poetiska och filosofiska förklaringar av världen hör inte hemma i vetenskapens universum, men jag vill ändå inte vara utan tanken på att det som finns pekar vidare mot något annat, även om jag egentligen vet att häggen blommar och doftar för att arten ska  överleva.  Royal Stockholm Opera Orchestra – Te Deum

Men jag tror mitt vemod kanske har andra rötter som är mer lättfunna. Det går ibland, trots att jag mer än väl vet det, att ana vart saker är på väg, men också att känslor och aningar är bedrägliga. Jag tror inte på känslan som en "sanningsapostel" eftersom den inte ensam förmår överblicka tillvaron. Den reagerar men förmår inte dela sönder erfarenheten för att se vad den verkligen består av. Inte heller med förnuftet kommer man hela vägen fram, eftersom antalet förutsättningar till premisser oftast är omöjliga att helt överblicka och att känslorna ofta förmår dölja det som skulle kunna få oss att tänka annorlunda. Ibland hoppas jag på något som varken är känsla eller förnuft, något som finns bortom dem men som ändå har den största betydelse för hur livet faktiskt levs. Den som bara lämnas till sina känslor och sitt förnuft, som ofta fördunklas, blir en mycket ensam människa. Jag tänker då på häggen sådan Thomas måste ha sett den, som en del i en väldig kör. Tanken är, trots sin orimlighet, lockande. Nikolaus Harnoncourt – Haydn : Die Schöpfung [The Creation] : Part 1 "Die Himmel erzählen die Ehre Gottes" [Choir, Gabriel, Uriel, Raphael]