"En öppen stad,ej en befästad,bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna.

Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies dikt till en symbol för det pågående förverkligandet om en ny mänsklig gemenskap som står i motsats till en kall omvärld och kanske även en himmel där det inte längre tycktes bo någon Gud.

  Jag tycker mycket om de här raderna, talet om ett öppet samhälle utan murar, om gemenskap och en strävan efter något nytt och bättre som skall uppnås tillsammans, även om det inte innebär att man måste tycka lika, vara lika eller leva på liknande sätt, men där kompromisser och samarbete råder mellan olika intressen, där få eller förstås helst ingen, lämnas i utanförskap. Det är folkhemmets och välfärdssamhällets dröm, som länge förblev ett "levande löfte" för många människor. Igår rapporterade svenska medier att 2 av 3 arbetslösa inte får A-kassa, utan måste förlita sig på försörjningsstöd och på sina anhöriga, vänner och bekanta, att ofriheten ökat oändligt för dessa personer och att deras beroende ökat. Var det inte någon som sade att bidragsberoendet skulle minska? Och är inte A-kassan en omställningsförsäkring egentligen och inget bidrag? För ca en vecka sedan fick också vi nya siffror om långtidsarbetslösheten, sedan 2006 hade den ökat med 40 000 personer, från 28 000 till 68 000. Jag skulle kunna redovisa andra dystra fakta om barnfattigdom, om skandaler i privata vårdbolag och en rad andra tecken som tyder på att Thoursies öppna stad har slutat byggas eller håller på att konstrueras om till et betydligt mer delat, slutet och misstänksamt samhälle, där det gemensamma projektet inte längre tycks finnas annat än som en retorisk fernissa, som målas på i tunna lager av de nya "välfärdsbyggarna" när det börjar närma sig val. Det är intressant att den liberala morgontidningen VLT i dagens ledare, 23/2-2012, förespråkar att alliansregeringen borde höja nivåerna i A-kassan och släppa på prestigen, eftersom de rådande förhållandena är ovärdiga. Det verkar rent av som om regeringen är splittrad i frågan.

Att den nuvarande regeringen allvarligt bidragit till att vi allt mer fjärmar oss från den "öppna och gemensamma staden" torde vara uppenbart för den som vill se det. Det finns skäl att diskutera huruvida detta projekt verkligen fortfarande är ett "levande löfte" eller tillhör något vi på sin höjd kan blicka nostalgiskt tillbaka mot, något som är värt att återkomma till i senare inlägg, men jag vill ändå tro att det skulle vara något mer än ett stycke poesi från 1950-talet. Till sist är det kanske frågan om värdigheten som finns kvar och som måste finna trovärdiga svar i en ny tid. Världen är fortfarande mörk och splittrad, fylld av murar och hinder mellan människor. Rymden är mörk kring jorden. Kanske finns det ändå en Gud, men det är ändå vi människor som måste leva tillsammans i den här världen. I den värdighet som så många borde "fordra tillbaka". "En öppen stad, ej en sluten, bygger vi gemensamt, dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet"