Ett gungfly men inget riktigt trendbrott



Stefan Löfvén får stöd av opinionen,
men hur långt räcker det?



Det är uppenbart att det händer mycket just nu på den poltiska scenen i Sverige. Aftonbladet presenterar idag, 29/2-2012, en opinionsundersökning(http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14446935.ab) som visar vilket förtroende som väljarkåren har för partiledarna, där det mest anmärkningsvärda är att socialdemokraternas nye ordförande, Stefan Löfvén, på drygt en månad nått en stark position bland väljarna. Hela 47% har stort förtroende för honom, vilket kan jämföras med företrädaren, Håkan Juholts, 16% när partiets ledarskapskris var som mest allvarlig och med Mona Sahlins 48%, när stödet för henne var som starkast. Löfvén är dock bara god två efter statsminister Fredrik Reinfeldt som når 58%, vilket dock är en rejäl försämring, om man jämför med hans rekordsiffror på 72%. Det är också intressant att konstatera att socialdemokraternas ledare är den partiordförande som får lägst siffror som sämsta alternativ i undersökningen, där bara 6% anser att de helt saknar förtroende för honom.

Det måste säkert kännas bra att vara socialdemokrat när vindarna tycks vända. Det är inte bara väljarkårens förtroende för den nye ledaren som är glädjande, utan också att regeringen inte längre framstår som osårbar, då det visat sig att den misslyckats på viktiga punkter som med långtidsarbetslösheten, som ökat sedan år 2006, och att de nya A-kassereglerna lett till ekonmisk misär för de redan hårt trängda människor som står utanför arbetsmarknaden. Att det är ett problem erkänner även borgerliga debattörer som t.ex ledarskribenten i liberala VLT gjorde för några dagar sedan. S-väljarna verkar inte heller behöva skämmas för sin nye ledare som verkar försiktigare och mer rationell än sin företrädare. Om han eller hon vore optimistiskt lagd så skulle en oppositionsanhängare kunna tala om ett trendbrott, men det är nog inget som man ska göra alltför lättvindigt.

Än så länge har ganska få konkreta förslag kommit från den nya S-ledningen. Man talar allmänt om att satsa på kunskap och utbildning för de långtidsarbetslösa, som ofta saknar rätt kunskaper för att få en plats på arbetsmarknaden. Man talar också om att inte ta bort de fyra hittills genomförda jobbskatteavdragen och man ordar även om en "aktivare näringspolitik". Vad betyder det egentligen? Ett parti kan i längden inte klara väljarnas förtroendetest, särskilt inte på valdagen, utan konkreta idéer om framtiden och knappast utan att i någon strategisk fråga, som attraherar många men stöter bort få, kunna profilera sig tydligt mot regeringen. Då räcker det inte med att säga att man inte tänker ta tillbaka de fyra jobbskatteavdragen, utan vad som behövs är något som på ett aktivt sätt skulle kunna göra skillnad i många väljares vardag.

 

Fredrik Reinfeldt har mycket att försvara
och mycket att leva upp till

Att ha en ny ledare räcker alltså inte i längden, även om dennes roll är nog så viktig. Den senaste tidens händelser berättar egentligen inte om ett trendbrott i opinionen som tydligt och stabilt pekar mot ett regeringsskiften, utan desto mer på att oppositionens roll kanske håller på att "normaliseras" efter Juholtperioden. Det visar också på att det kan svänga fort och att det inte är mycket som kan tas för givet av någon. Om ett trendbrott ändå skulle kunna sägas ha inträffat handlar det snarare om att stabiliteten i det politiska landskapet tycks ha försvunnit och förändringar kan inträffa med stor hastighet. Här gäller det för både regeringen och oppositionen att se upp, de förra har en hel del att försvara och leva upp till och de senare måste kunna presentera hållbara alternativa lösningar, som många väljare kan se fördelarna av.