Liten, förkyld, febrig och alldeles förtjusande...

Liten, förkyld och febrig, så var lilla S, min guddotter, som är tio månader gammal, när jag träffade henne i eftermiddags. Men trots förkylningen var det första jag fick se när dörren öppnades en lite person som kom krypande ut i trappuppgången och som inte ville gå in när jag ville komma in över tröskeln. Lösningen blev att jag "mutade" lilla S med att låta henne gå in, vilket hon gillar att göra, förutsatt att hon har ett par stora fingrar att grabba tag i. Med steg, som blivit allt stadigare sedan hon började kunna ta sig fram på detta sätt, gick vi in igen. Sedan var problemet att jag lämnat dörren öppen och ville stänga, men lilla S vägrade att släppa taget och tittade på mig med en lite irriterad blick när jag insåg det som hennes mamma sagt till mig: - Sätt ner henne bara! Hon kör med dig! Lilla S satte sig och tittade på mig med samma blick medan jag stängde dörren. Därefter var et färdigt igen...Någon kröp omkring, reste sig, gick och smackade ljudligt med läpparna när det var dags för fika och kvällsmat och hon redan fått gröt och välling. Smackningarna var tydligare än alla ord och skulle kunna översättas så här: - Jag vill ha tagliatelle jag också! Jag vill ha samma bulle, som mamma och du får! Jag vill äta när ni äter, ni som är stora! Kanske anar det lilla barnet något om det vi vuxna kallar orättvisa, även om det är för litet för att förstå att hon har fått det som är bäst för henne i själva verket. Att vara med andra, att få dela och känna sig delaktig, det är nog några av människans starkaste drivkrafter och var ser man det tydligare än hos riktigt små barn? Med tiden blev blicken tröttare och lilla S dag började närma sig sitt slut. Dags att sova. Liten, trött, förkyld och alldeles förtjusande. Att träffa lilla S gör mig alltid på gott humör men också lite öm om hjärtat. Hon är så liten och fortfarande så ömtålig. Att få lära känna ett litet barn och få följa det på nära håll är fascinerande och låter en ana att det man ägnat tankar och otaliga ansträngningar åt, kanske inte är det viktigaste. Och den senaste tiden har jag tänkt mycket på vad som egentligen är det mest väsentliga. Det lilla livet är på något vis ändå ofta det ojämförelsevis stora. Det är nästan en befrielse att börja ana...