Det är kväll igen...
Jag tänker på var jag befinner mig i livet och det brukar ofta förstås som en tidsföljd som går från barndomen, ungdomen,vuxenåren som sig består av en del av ungdomen, medelåldern och därefter ålderdomen. Var är jag mitt i detta flöde? Det märkliga är att jag inte vet om tiden verkligen rör sig från punkt A till punkt B alla gånger. Det är svårt att veta från ögonblick till ögonblick i vilken ålder man befinner sig, om det är i barndomen (som när man träffar riktigt små barn och låter sig roas av samma saker som de gör) eller den tidiga ungdomen när man känner sig kränkt över någon petitess och fruktar att inte vara omtyckt och accepterad. Vuxenåren är där när man tar ansvar, förmår se saker med viss överseende distans eller känner att man måste hävda sin plats bland andra, tävla för att komma fram, för att få status och en "ställning". Kanske är det senare inte vuxet och det förra handlar kanske mest om att mogna och bit för bit inse vad som verkligen är viktigt. Många "tider" lever således i oss på en och samma gång.
Men tiden upplevs ofta som ett flöde, kanske rent av som en flod. I den svensk författaren och astronomen Peter Nilsons roman "Arken - om en färd till tidens ände" (Norstedts 1982) beskrivs den rent av som en "syndaflod" och att människans främsta strävan under sin historia varit att konstruera en "ark", som likt den Noa byggde, skulle rädda oss undan dess obevekliga och destruktiva kraft. Kanske är det så man ska förstå att det finns religioner som lovar evigt liv, att det i kyrkor ibland finns modeller av skepp, som kanske är sinnebilder av kyrkan som tänks fungera som en "ark" som räddar människan undan tidens syndaflod till det eviga livet. I Europa finns det kyrkor och kloster som är byggda så att de till sitt yttre med sina torn påminner om skepp med master och med de omgivande murarna som reling, som det berömda benediktinerklostret i det österrikiska Melk.
Många människor har beskrivit ögonblick när tidsflödet tycks ha försvunnit, kanske för att de uppslukats av någon allt uppfyllande erfarenhet av kärlek, musik eller av en plötslig, omtumlande händelse. Andra ögonblick kan vara de rakt motsatta, att man anar hur starkt flödet är och hur det obevekligen är på väg in i framtiden. Det sker vid förändringar, när man minns och lägger märke till att andra nu befinner sig där man själv var för fem, tio eller tjugo år sedan. Sådant ser mitt perspektiv ut nu, men jag inser att tidsintervallerna som blir relevanta för en med tiden blir allt längre. Tjugo år är ingen lång tid men det är ännu mer än hälften av det liv jag hittills har levat, även om skillnaden blir allt mindre med tiden.
Det är alltså väldigt svårt att tala om tiden men det är egentligen omöjligt att göra något annat. Vi lever i den och den verkar ofta "absolut" med sina krav på vad som skall ske vid en viss tidpunkt oavsett vilka förutsättningarna är. Bussen går inte när den är full utan när tidtabellen kräver det. Utan denna tid skulle inte samhället fungera ändå behöver det kanske inte vara så på annat håll, där en tidpunkt är den rätta om tiden är mogen. De berömda orden från bibelboken Predikaren har kanske med ett sådant synsätt att göra: "Allt har sin tid". Kanske är det den för människan "naturliga" tiden. Hur skulle stressen se ut om vi istället för att leva efter tidsplaner och scheman levde efter "när tiden är mogen"?
Jag började det här inlägget med att beskriva hur svårt det är att sätta ord på en erfarenhet som alla på något vis gör då och då, kanske varje dag, nämligen att tiden går fort och att vi inte vet vart den tar vägen. Det är en kanske mest en vardaglig erfarenhet som irriterar oss när vi vet att vi under vår dag har ett visst antal timmar att disponera och en oräknelig mängd sysslor, plikter och arbetsuppgifter att utföra. Men upplevelsen handlar också om det verkligt avgörande, att varje liv till sist kommer att visa sig vara ändligt. Statistiskt sett har jag snart nått till mitten av det som är medellivslängden för en man, även om jag vet att livet kan bli både väsentligen längre eller kortare. Det är ju något ingen kan veta på förhand. Vi vet bara att tiden kommer att göra oss till "en av alla de som en gång har levat", som efter någon tid av hågkomst hos dem som blev kvar, sjunker in i det stora kollektiv av döda eller en gång levande, som är en del av historien. Jag kan hisna inför tanken att var och en som en gång levat upplevde att tiden gick, att livet var fyllt av glädje, var grått av plikter och benhårt slit och ibland av lidande, kanske i form av en ständigt värkande rygg eller tand. Där fanns ett medvetande, en person, någon som handlade, kände och tänkte. Och en dag var det till ända. Tiden både gjorde livet möjligt och till sist fördes den det till sin ände i denna värld, kanske med hoppet om en fortsatt tillvaro i paradiset hos Kristus, i Valhall hos Oden eller i en annan nyfödd varelse som påbörjar sin livscykel och som på nytt och på nytt kommer att nå sitt slut och sin början ända tills återfödelsernas kretslopp brutits.
Kyrkofadern Augustinus
Till sist finns det anledning summera det jag försökt att skriva medan vårvinterkvällen blivit allt senare. Tiden är både det mest påtagliga och kanske mest undflyende som finns. För mycket länge sedan lär kyrkofadern Augustinus ha sagt något i stil med: " Om någon frågar mig vad tid är vet jag det inte, men om ingen frågar vet jag det". Att orden kommits ihåg förvånar mig inte för jag tror han sade vad varje människa faktiskt egentligen vet men inte heller kan föreställa sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar