Något om det politiska

Jag kan inte längre förneka det. Jag är och förblir en "politisk" person. Till sist måste jag vara ärlig mot mig själv och andra, jag har vissa uppfattningar om samhället och människan och jag har insett att jag inte alltid ska hålla inne med vad jag tänker. I perioder har jag mest känt distans och rent av velat ta avstånd från eller åtminstone ompröva mina ståndpunkter som gäller det politiska. Av diplomatiska skäl har jag ibland bortsett från sådant som gått emot mina principer, ibland till ett högt pris, för jag trodde att jag skulle vinna annat på det, som en chimärartad husfrid. Med tiden har jag allt mer känt behovet av att vara ärligare, inte för att jag varit oärlig tidigare, utan för att jag ofta slätat över motsättningar och "uttryckt" mig försiktigt och för att jag haft en djupt känd misstro mot politiker och politiska idéer. Inte så sällan och det var inte så länge sedan tänkte jag att medborgaren, alltså mitt och egentligen de flesta andras, samhällsengagemang, i en tid när "maktgrupper utanför medborgarnas kontroll" så tydligt tycks dirigera samhällsutvecklingen eller låter den flöda fram som en ostoppbar stormflod, som bäst kunde ses som ett bevarande av den enskildes moraliska integritet, kanske lite som kristendomens tal om att "leva i världen men inte av världen".

 Vad skulle nu det betyda i praktiken? Kanske konsumera medvetet, ekologiskt, rättvisemärkt och att avstå i från köp som mer dirigeras av behov av att fylla en trist dag snarare än behovet av själva varan. Att odla kulturella intressen och att undvika delar av det mediala utbudet. Jag ser t.ex. fortfarande mycket sällan på TV. Men räcker det? Jag tror det är oundgängligt att göra autentiska val i livet, val som bygger på ärliga övertygelser, så långt det är möjligt och mänskligt att begära av sig själv och andra. Men räckvidden är inte stor även om exemplets makt inte kan underskattas. När vi väljer visar vi andra hur vi vill att livet ska levas,en tanke som dyker upp i Sartres "Existentialismen är en humanism" och som det kanke finns ett visst fog för, även om jag ställer mig skeptisk till Sartres idéer i mångt och mycket. Hur långt kan man gå när det gäller att lita på den enskildes val? Här behövs andra instrument, nämligen de politiska.

För mig är skrivandet ett sökande. Jag medger att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mitt engagemang i framtiden. Kanske är det skrivandet som är min arena, kanske är det att gå vidare och tillbaka till ett partipolitiskt engagemang. Något jag också måste göra klart är att jag ännu så länge är ganska ringrostig. Jag kan helt enkelt inte så mycket och har inte följt debatten så noga de senaste 10 åren. Därför kommer en del av mina ställningstaganden kanske mer att baseras på känsla än på kunskap, till att börja med. Min ambition är att lära mig genom att diskutera, genom att delta i samtalet, genom att läsa och reflektera. Som säkert en del som känner mig vet ger jag inte mycket för "magkänslan" som en alltför stor vägledare när det gäller moraliska frågor. Det som känns rätt är defintivt inte alltid rätt. Det är tyvärr en inställning som vunnit mark medan individualismen stärkts och de stora meningssystemen, religionerna och de politiska ideologierna, minskat i betydelse. Jag tror inte på "känslan" allena. Därför är det också viktig att söka efter fast mark under fötterna. Av den anledningen är det viktigt att söka sig tillbaka till källorna, till kulturen, till andligheten och till de stora försöken att på demokratisk väg skapa ett bättre samhälle. Vad betyder det konkret? I skrivande stund kan jag inte formulera det, frågan är om någon kan det, men vi måste ändå, jag och andra, ändå börja någonstans.