De första raderna

Det finns frågor av olika slag, sådana som ilar förbi i dagsstressen, sådana som handlar om att stilla sin nyfkenhet och det finns andra frågor som aldrig lämnar en, men som både har att göra med vardagsstressen, nyfikenhet och med livet självt att göra.För några dagar sedan skrev jag lite om Kristian Lundbergs bok Yarden, en berättelse (Östlings bokförlag Symposion 2009), som handlar om författarens tid som uthyrd arbetskraft till ett hårt, otryggt och närmast arbete i ett lastområde i Malmö hamn.  Det händer att själva formleringarna av en fråga finns kvar när man lägger ifrån sig en bok. "Vad är det som gör en människa?" är en sådan fråga som Lundberg ställer i sin bok. (Lundberg s 51). I Yarden beskrivs arbetet ofta med ord som visar att alienation , främlingskapet inför arbetet, är ett i högsta grad användbart begrepp även i våra dagar. Arbetet handlar bland annat om att flytta bilar från ett ställe till ett annat inom området, för vidare transport ut till marknadern

Egentligen vore det mest naturliga att skriva om allt som inte hänger samman, om motsägelserna och om allt det som står emot varandra, om alla lossbrutna delar, om "notisernas tyranni". Du känner dem alltför väl. Men där finns också de få hela stunderna, ögonblicken då det tycks som det du ser, hör, känner och tänker, blir till ett. Du förs dit av musiken, oväntat, då ditt inre stäms om så att det finner en ton i allt som finns där och då, om att du själv blir till en klang i ett väldigt ackord. Kronblad virvlar i luften, orgeln brusar i stigande och sjunkande bågar, som öppnar valv efter valv inom dig. Det finns inget att skämmas över i din mänsklighet och inget i den då som strider mot något annat. Vad är det som sker i de hela ögonblicken? Bedrar du dig eller får du syn på hur det verkligen är, något som får dig att se bortom det begränsade? Du frågar inte just då och varför skulle du det?

Den här morgonen har jag läst. Jag håller på med en bok som heter Japans historia av Ingemar Ottosson och Thomas Ekholm (Historiska media, 2007). Det är spännande. Boken är en välskriven och relativt kortfattad överblick (352 sidor) av landets historia. Berget Fuji, bild av Hiroshige Den här morgonen har jag läst vidare om Edo-epoken (1603-1868) och dess kultur, strömningar och politik, om försöken, som länge var relativt framgångsrika, att isolera landet från omvärlden ( sakoku ). Ändå är det ett rikt och dynamiskt samhälle man får stifta bekantskap med, där konst, teater, nöjen, poesi och annan kultur verkade blomstra, i alla fall under perioder. Ord som kabuki , bunraki (bägge former av teater) och ukiyo (den frivola stadskulturen i nöjeskvarteren) dyker upp på sidorna, som för mig varit näst intill okända begrepp. Det var ett samhälle med allt starkare köpmän och hantverkare och en allt mer försvagad adel (samurajer) som stod i skuld och beroendeförhållande till de förakt

Ingenting kan avhålla mig från att skriva. Jag har vaknat med en brännande törst. Ute är det minusgrader och dimma. Det ser jag genom köksfönstret. Klassisk musik på radion, något allvarsamt som sjöngs i renässanskyrkor, musik som påminner om hemlighetsfullt stjärnljus, som når oss idag men som färdats genom århundraden. En klar upphöjdhet, en mångstämmig harmoni som är något annat än  väldiga brinnande gasklot i kosmos. Det gör inget att jag skriver några rader. Jag är ledig imorgon och anblicken av isdimman lät ord komma till mig. Jag försöker beskriva ett ögonblick för att göra den till något som blir kvar, men mina ord kan aldrig bli till annat än riktningsgivare för att mana fram läsarens föreställningsförmåga. Ett adagio; wienerklassiska toner. Klara, känslosamma, eleganta och med en varm ton av ett antytt vemod. En stråksymfoni av Mozart. Mollstämda tonslingor i durlandskapet. Isdimmans natt har ännu långt till morgonen och jag hör till sist en flöjt som är sol mellan grenar

Dagen börjar närma sig lunchtid. Genom molnen, som syns genom mitt fönster, verkar det finnas en aning om en ljusning. Snön täcker delar av taken, trädens grenar och marken. Det är februari månad, snart mars. Jag har hittat några minuter framför datorn innan det är dags att ge sig ut. Dagen lockar därute.   Den här förmiddagen är jag inte ensam. Från datorn hörs tonslingor, melodier, ett brus av röster, trumpeter som låter rösterna färdas upp mot väldiga valv som fortsätter evinnerligen, ett efter ett. Träblåsare följer tonerna i full överenstämmelse men också med en förunderlig frihet, en frihet som både är sken och en hörbar verklighet. En ädel glädje, glädje och jubel men också ett strålande allvar. En kantat av Bach.   Musik kan inte översätta till ord och begrepp även om den kan noteras och beskrivas matematiskt. En del skull kunna kanske säga att den ytterst inte är något annat än matematik. Jag förstår inte det språket och skulle inte vilja likställa juble

F Den här lördagsmorgonen steg jag upp tidigt första gången. Klockan var fem över sex och genom köksfönstret kunde jag se ut mot den lilla skogsbacken eller snarare lunden på sin lilla kullen med sina snötäckta björkar och de sparsamt upplysta hyreshus som omger den. Ljuset hade börjat komma och en ensam människa i tjocka kläder, halvt som en skugga, höll på att borsta bort snön från bilen och dra ur kontakten till motorvärmaren.  En senvinterns dagbräckning, en med gråa moln och nyfallen snö, en gråblå dager med rödgula ljusreflexer mot snön. En orolig natt. Lite sömn och orsaken till det oklar. Kanske var jag inte riktigt färdig med gårdagen, något pockade på uppmärksamhet, oklart dock vad det var. Kanske handlade det om den läsning jag inte mäktat med under fredagskvällen. Jag somnade tidigt och vaknade och vakade flera gånger. Att räkna timmarna ter sig därför meningslöst. Min tillflykt blev istället att läsa. Jag har börjat läsa Kristian Lundbergs bok Yarden - en berättelse (

Jag drar i sär gardinerna och tittar ut, den första medvetna blicken på dagen som väntar därute. Det börjar ljusna, morgnarna har upphört att vara natt och så har det varit i några veckor nu. Solen syns inte på himlen. Det är grått. Året har vänt, men termometrarna visar att temperaturen är låg och ännu bitande och vass i luftrören. Det är senvinter, en årstid som för mig mest är en väntan på att något annat till sist ska komma, en tid när dagarna tycks stå stilla, även om det är lätt att konstatera att tiden inte står stilla, att den egentligen är ohejdbar och snabb. Det är förstås en paradox att det förhåller sig på det viset. Tiden är defintivt något mer än den som handlar om tågens tidtabeller, dagen för nästa leverans eller måttet på ett dygn som 24 timmar. Kanske är det särskilt lätt att tänka så morgonen sista dagen före en längre ledighet. Jag vill inget hellre än att dagens första halva ska ta slut och jag vet av erfarenhet att det är i den andan som dagar som denna brukar

I morse, för bara en liten stund sedan, kom jag plötsligt ihåg ett samtal jag hade igår med några kollegor. Jag minns inte så väl vad det handlade om mer än att vi på något vis kom in på det där med resor. Det är knappast ett ovanligt samtalsämne, det brukar ofta komma upp, kanske särskilt just nu när vintern envist dröjer sig kvar och många av oss redan börjat tröttna på den. Det är säkert därför som jag inte riktigt minns vad det hela handlade om, förutom det som sades på slutet. - Att resa på egen hand och utan sällskap, till fots eller som jag gjorde, med cykel,"sade någon," är mer som att resa på insidan. Målet är inte så viktigt som vägen." Det är ord som också är rätt så vanliga, i alla fall i den typ av böcker, som verkar vara en rätt så livskraftig lite genre, som skrivits av personer som vandrat längs pilgrimsvägarna till Santiago de Compostella eller som gjort något liknande, seglat ensamma eller bestigit berg. Ett sorts fördjupat resande, kanske rent av and

Det är väl knappast någon nyhet i debatten att språket är en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna ta del i samhällslivet och att detta, precis som andra resurser, är ojämt fördelade mellan meborgarna. Jag tllhör dem som inte tror att fullständig jämlikhhet är möjlig eller ens önskvärd, men jag kan se ett stort problem med klyftor i samhället som riskerar att undergräva en något så när civiliserad och human samhällsordning. Jag tänker här förstås på demokratin, så bristfällig den nu än är, som den viktigaste förutsättningen till det och att den i mångt och mycket hänger samman med politikernas språkbruk och medborgarnas språkliga kompetens.   Ofta, när man talar om språket som en av samhällets nycklar, handlar det om de problem som invandrare har att integrera sig i det svenska samhället. Detta problem är förstås ett av de mer överhängande och säkert är att det skulle kunna göras bättre insatser för dessa grupper. Emellertid tänkte jag denna morgon på ett mer generellt pro

Denna morgon började jag, som vanligt, med att ögna igenom nättidningarna. Öronen slöts och jag kunde knappt höra något annat än ett lågmält och lite dovt mumlande från den påslagna radion morgonnyheter. Snabbt, från artikel till artikel, från notis till notis flyttades mina fingrar över telefonen touch-skärm. Kultur-, ledar- och nyhetsartiklar svirrade, utan större förpliktelser, genom ett ganska nymornat medvetande eller vad man nu ska kalla det, en tidig tisdagsmorgon. Trots en oerhörd tillgång till nyheter och information, så kändes det inte riktigt som om mitt verkliga intresse kunde fästa sig ordentligt vid något jag hörde. Där var något om Syrien, något annat handlade säkert om hästkött som hamnat lite fel och så några politiska kommentarer om något som jag inte hann uppfatta och än mindre förstå. Hur många samhällsfrågor har jag, trots stolta utfästelser emellanåt, egentligen engagerat mig i? Jag vet nog att jag borde hänga med bättre än jag gör, som medborgare, som person (

Nu är det mycket som talar för att nästa sommars längre resa blir en cykeltur, norröver, mot Dalarna. Utmaningen och den fysiska ansträngningen lockar liksom vacker natur, lite historia och kanske besök på någon bra gårdsbutik. Tydligen förändras saker över tid, även om man inte tror det alla gånger. För drygt tio år sedan hade en cykeltur elle frivillig motion nästan skrämt vettet ur mig, men nu är det mer lockande än en resa till Toscana. Mycket händer på ett decennium. Jag är i bättre form än då, på alla plan förmodligen och matchvikten är defnitivt lägre, om inte rikigt där jag skulle vilja ha den. Men det var då som saker började hända, ganska plötsligt, men så var det säkert inte. Jag ändrade livsstil, radikalt och abrupt. Motionerade, åt mindre och tänkte annorlunda Och gick ned i vikt, inte 2 eller 3 kilo (en riktig ansträngning idag!) utan mer än 40. Livet förändrades, minst sagt. I sommar kommer nog vägarna runt Siljan att få besök. I backarna nära Plintsberg, upp mot

Jag är hemma igen efter helgens tur till Sala. Inget släktbesök på grund av sjukdom och en krockad bil. Trist, men inget allvarligt som låg bakom trots allt. Brevid datorn ryker oolong-koppen och tvättmaskinen hörs surra och brusa i bakgrunden, där den liksom tar sats inför nästa omgång då vattnet spolar på. Musik, igen, som en behaglig, men inte särskilt förpliktigande ljudmatta hörs från datorn. Det är inte precis rätt tillfälle att försöka säga något djupsinnigt. Jag tror jag försöker lite för ofta ibland. Kanske lyckas det ibland och vid andra tillfällen stannar det vid ansatser eller försök som slutar med ett sorgligt magplask. Jag gillar att ha anspråk, jag vill försöka uttrycka väsentligheter. Det svärmar av ord och ljud utan mening i världen av idag, som i varje annan tid förmodligen och det är inte de som har de största anspråken som lyckas bäst alla gånger. Att vara pretentiös är något som anses fult, att det handlar om en vilja att utmärka sig, att framstå som något man i

Det är kväll igen. Det rum där jag tillbringat en stor del av min uppväxt lyses upp av datorskärmen och ett ensamt ljus. Jag är "hemma" här även som vuxen. Tankarna får följa sitt eget lopp och förvandlas till små rörelser i fingertopparna som blir till rader till med ord. Vid sådana tillfällen brukar jag börja med vad jag förnimmer, ljuset har jag redan skrivit om och det var inte det som ledde vidare den här gången. Musik strömmar från högtalarna och kanske händer det något, att mina tankar lämnar sökandet efter en fåra och slår in på en väg. Vart kommer jag till sist att hamna? Det är en melodi om minnen av en tid som var och av en plats där man kanske inte självklart hör hemma längre. Kanske är det även så för mig, trots att jag redan skrivit att jag känner mig hemma. Det är inte många människor som knyter mig längre till Sala. Det är kort och gott mina föräldrar. Inga av mina närmsta vänner eller bekanta bor här längre. Jag vet egentligen inte mycket om hur det är att

Sol från en skarp vinkel i Skrapans fasetter. Den beskuggade gatan. Ett turkosblått skimmer från sjukhusets betong når fram genom eftermiddagens avtagande ljus. *** Det äldre parets spegelbilder på skyltfönstrets insida. Kaffet som långsamt kallnar där någon stannat upp i morgonstressen. ***  November, "årets åttioårsålder", grånande dagar, klarhet och konturer men att allt är i avtagande. En äldre herre, som en gång var min rektor, tackade för att jag höll upp dörren åt honom. Så kan det också vara *** Senhöstnattens regnbrus och vind och lägenhetens surrande. Än är det timmar till den nya dagen. *** Streck av gäss emot söder över korsvirkeshusen. Mattblått mellan molnen. *** Domsöndagen, kylig, fuktig och järngrå. Livet går sakta mitt i sin snabbt svinnande puls. ***    Några minuters ro framför datorn innan det är dags att ge sig ut den mörka midvintermorgonens kyla. Varmt té och "En vintersaga" gör mig beredd. *** Tunga

Det är märkligt. I morse satt jag och skrev om den asteroid som, i skrivande stund, ska passera jorden om lite mer än en timma och att det antagligen inte var något vi på jorden behövde bry oss om så särskilt mycket. Samma morgon drabbades den ryska staden Tjeljabinsk, okänd för många i Sverige, av meteorer, som utan förvarning drabbade staden. Videoklipp visar hur en himlakropp, som ett lysande klot med rykande svans, flyger in över den ryska morgonhimlen för att upplösas  i ett vitglödgat sken som erinrade om det som lär följa en atomsprängning. Materiella skador, stängda skolor, industrier och kanske så många som 1000 skadade, om än i de flesta fall lindrigt, blev följden, men ingen större katastrof. Att meteorer faller ned på jordytan lär ske hela tiden, men de flesta brinner upp som stjärnfall i atmosfären eller faller ned i havet utan att ställa till med någon skada. Att när väl ett nedfall sker över fasta land och i bebyggda trakter så sker det över den väldiga euroasiatiska la

Ikväll, ca 20:30, passeras vår planet av en asteroid på mycket nära avstånd. Den är 50 meter i diameter, som en halv fotbollsplan sägs det i radiorapporterna. Den passerar bara, är på förbiresa i sin bana runt solen. Risken för en kollision är en på 27 miljoner säger astronomerna. Den angår knappast några andra än dem som riktar sina teleskop mot natthimlen, de som försöker begripa "vilka vi är, vad vi är och var vi egentligen är". Jag dricker te, en kopp Oolong Formosa som bränner lite på tungan. Två radioapparater skräller mot varandra om nyheter från en förlossningsavdelning. Ute råder en senvintergrå dagning och himlen täcks av tunga molnmassor. Fukt, massor av fukt. Ylle och morgonleda. Ovanför oss närmar sig oss en likgiltig stenbumling, 2012 DA14, som den kallas av dem som spanar. Jag dricker mitt te och försöker skärpa mina öron mot en av radioapparaterna, som nu rapporterar om börser och varsel, medan den likgiltiga  passagen närmar sig. Ingenting kommer att förä

Jag har vaknat sent vissa vinternätter och väntat mig ett tröstlöst kallt mörker, kanske genomstunget av några avlägsna stjärnors isvassa ljus. Men när jag stått där vid fönstret har något annat visat sig. Ett återsken, reflexer av stadens ljus i molnen och från snötäcket. Ett orangeartat ljus.Ett ljus som är "varmt", ett som nästan "lyser upp" det mörka rummet.´ Det är ett märkligt ljus, ett som både ger mörkret en gyllene lyster och som solkar ned nattens klarhet. Det är ett stadens och årstidens eget ljus, ett ljus som syns när smältande snö ligger svartgrå vid vägkanterna och fukten ligger tung  i den ännu kylslagna luften. När mörker råder tröstar ljuset, det oväntade ljuset som finns där ute även en sömnlös natt. De smutsaktigt gråröda nyanserna är trots allt mänskligare än de isvassa stjärnorna,  om det bara är vackert är svårt att säga, men det finns där och utmanar mörkret. Det är vårt ljus som syns därute, mänskligt ljus som naturen låter lysa upp en v

Natten har känts lång, flera timmars vaka och en tupplur igen när klockan hunnit bli fem. Ute väntar den gråa vintermorgonens glädjelösa dager, men nu finns där verkligen äntligen en dager. Musik till det något valhänta knattret från mina tangenter, nedslag som inte rikigt vet vart de vill förutom "ned". Koppen med té ljumnar bredvid, men går fortfarande att dricka. Tiden är svår att greppa, det är snart dags att ge sig av, ut i vätan, ned till halkiga vägar och smutsgråa vägkanter. Men ändå finns dagern där, en liten aning om vart året är på väg. Ska jag ta samma kurs som det?