Svensklärarna och demokratin

Det är väl knappast någon nyhet i debatten att språket är en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna ta del i samhällslivet och att detta, precis som andra resurser, är ojämt fördelade mellan meborgarna. Jag tllhör dem som inte tror att fullständig jämlikhhet är möjlig eller ens önskvärd, men jag kan se ett stort problem med klyftor i samhället som riskerar att undergräva en något så när civiliserad och human samhällsordning. Jag tänker här förstås på demokratin, så bristfällig den nu än är, som den viktigaste förutsättningen till det och att den i mångt och mycket hänger samman med politikernas språkbruk och medborgarnas språkliga kompetens.  

Ofta, när man talar om språket som en av samhällets nycklar, handlar det om de problem som invandrare har att integrera sig i det svenska samhället. Detta problem är förstås ett av de mer överhängande och säkert är att det skulle kunna göras bättre insatser för dessa grupper. Emellertid tänkte jag denna morgon på ett mer generellt problem, att brist på ord, förståelse för komplexa resonemang, beroende på otillräckliga språkliga färdigheter, kan ha helt andra orsaker. Det finns klyftor som mer generellt beror på skillnader i utbildning och intressen i hemmen elverna kommer ifrån. Det är ofta lätt, och jag gör det själv, inte så sällan,  att lättvindigt avfärda problemen som enbart en  fråga om "slöhet" och "ytlighet" eller rent av "bristande arbetsmoral"(tankar som ligger väldigt nära den logik som lett fram till regeringens sk. "arbetslinje), att man helst väljer bort allt som innebär ett språkligt eller intellektuellt tuggmotstånd, för att istället ägna sig åt lättköpta mediala nöje, som underhållningsprogram av tveksam kvalitet (reality) och freak show-liknande "dokumentärserier"i en del av de kommerssiella kanalerna. Det är säkert en del av sanningen, men det kan också vara så att om man inte fått ta del av grundresurserna från början, i hemmet, så blir det svårt att bryta mönster som redan är etablerade. Dagens medieutbud och inte minst dess mångfald underlättar också för den som vill komma undan det som inte är direkt tilltalande, utan det är är lätt att snabbt lämna det som verkar besvärligt eller inte tillräckligt stimulerande, för hitta något som är "lätt och kul" i en annan kanal. Det är i så fall inte märkligt att språket inte utvecklas på ett sådant sätt att det utgör ett användbart verktyg som en delaktig och engagerad medborgare. Det är ett stort problem och orsakerna förstås betydligt mer komplexa än de jag pekat på här.

Jag har inte heller några direkt lösningar när jag skriver denna morgon. Däremot vet jag att att om 50 minuter ska jag undervisa i en klass med blivande undersköterskor, som ska hålla redovisningar om kända internationella författarskap. Det har gått sakta framåt. Kanske är det ihärdigt arbete som det handlar om, att med envishet, krav och en förmåga att vara lyhörd inför dem jag arbeta att inte blunda för problemen på samhällsnivån och att efter den förmåga jag är mäktig att uppbåda arbeta här och nu, med självkritik och ändå med uppgiften klart och tydligt som ledstjärna. Som svensklärare arbetar man för demokratin och ett humant samhälle. Jag får inte glömma det när det är allt för lätt att inte riktigt tro att det jag gör räcker till, men jag och vi gör vad vi kan där vi är just nu.