Han som alltid är kvar - en förmiddagsstund med Bach

Dagen börjar närma sig lunchtid. Genom molnen, som syns genom mitt fönster, verkar det finnas en aning om en ljusning. Snön täcker delar av taken, trädens grenar och marken. Det är februari månad, snart mars. Jag har hittat några minuter framför datorn innan det är dags att ge sig ut. Dagen lockar därute. 


Den här förmiddagen är jag inte ensam. Från datorn hörs tonslingor, melodier, ett brus av röster, trumpeter som låter rösterna färdas upp mot väldiga valv som fortsätter evinnerligen, ett efter ett. Träblåsare följer tonerna i full överenstämmelse men också med en förunderlig frihet, en frihet som både är sken och en hörbar verklighet. En ädel glädje, glädje och jubel men också ett strålande allvar. En kantat av Bach.



Musik kan inte översätta till ord och begrepp även om den kan noteras och beskrivas matematiskt. En del skull kunna kanske säga att den ytterst inte är något annat än matematik. Jag förstår inte det språket och skulle inte vilja likställa jublet och den ädla glädjen med något sådant. "Klingande former" är ett annat sätt att och liknande sätt att definiera musik liksom "organiserat ljud". Jag stannar här och tänker inte försöka mig på några definitioner, när en klar men allvarsam koral på obegriplig 1700-talstyska ledsagar mitt skrivande.

Johann Sebastian Bach (1685-1750)


Många av de andra tonsättarna har tystnat i mitt liv. Jag känner mig inte längre bekväm med dem. Ju äldre jag blivit desto "folkligare" har min musiksmak blivit. Kanske beror det på att jag blivit ärligare, att jag inte behöver lika många "stöttor" som människa längre, även om jag alltför väl vet att jag inte förändrats på djupet särskilt mycket. Jag har kommit närmare jorden och kanske livet. Tonsättarna, hur nära livet de än varit i sina verk, befinner sig ofta inte längre där jag är. Deras allvar är för stort, tungt och svårt att greppa. Deras glädje inte den jag kan ta till mig. Det är som om mittt liv skulle vara för litet för dem. Min erfarenhet har inte något att göra med dissonanserna och det ibland väldiga orkestertrycket känns främmande. Likaså är det med de mer "intima rösterna", deras nyanser finner ingen riktig resonans i min inre grovhuggenhet. Ändå verkar  det som att ett utrymme av ett annat slag finns där trots allt. Vi är, som så ofta, mer än vi tror.  




"Till Gud allena äran", så signerade Bach sina partitursidor

Men Bach finns alltid kvar. Det är nog främst  till hans "ädla och allvarsmättade glädje"som jag känner mig dragen, som jag kanske saknar men anar inom mig ibland. En glädje bortom flabbet och det lättsamma. En sida av Bach som jag behöver, en musik med rottrådar bort från ytan mot centrum, mot den "Grund" som egentligen bord bära livet självt och kanske gör det utan att det alltid märks.