Resans mål eller vägen?

I morse, för bara en liten stund sedan, kom jag plötsligt ihåg ett samtal jag hade igår med några kollegor. Jag minns inte så väl vad det handlade om mer än att vi på något vis kom in på det där med resor. Det är knappast ett ovanligt samtalsämne, det brukar ofta komma upp, kanske särskilt just nu när vintern envist dröjer sig kvar och många av oss redan börjat tröttna på den. Det är säkert därför som jag inte riktigt minns vad det hela handlade om, förutom det som sades på slutet.

- Att resa på egen hand och utan sällskap, till fots eller som jag gjorde, med cykel,"sade någon," är mer som att resa på insidan. Målet är inte så viktigt som vägen." Det är ord som också är rätt så vanliga, i alla fall i den typ av böcker, som verkar vara en rätt så livskraftig lite genre, som skrivits av personer som vandrat längs pilgrimsvägarna till Santiago de Compostella eller som gjort något liknande, seglat ensamma eller bestigit berg. Ett sorts fördjupat resande, kanske rent av andligt.

Det fick mig att fundera. Varför har jag rest och varför drömmer jag om de resor jag planerar?
San Miniato i Florens, juli 2011
Skälen är många. Upplevelser, kultur, mat, vin, möten, arbete. Så har det nog ofta sett ut om man vill se det från den positiva sidan. Samlande av kulturellt kapital, skulle en mindre sympatisk sida av det hela kunna vara, att faktiskt tllhöra dem som besökt kyrkan San Miniato i Florens eller som beskådat Caravaggios "Il cesto" på Galleria Ambrosiana i Milano. Att kunna "skrävla" om sina samtal med lokalbefolkningen på deras eget språk. Jag erkänner, denna senare anledning har ng funnits som en lite trist underström i mitt resande.

Men just nu är det andra mål som lockar, en cykeltur norröver, mot Dalarna och Siljan. Det kommer, om turen genomförs, att innebära åtskillga mil, åtskilliga uppförsbackar och antagligen n del utmattning. Varför? Vägen eller målet? Jag funderar: Förmodligen handlar det en hel del om målet, att se efter om jag klarar av det, fysiskt och mentalt, om jag har viljan att inte ge efter för trötthet och bekvämlighet. Jag vill också göra något nytt, bryta lite ny mark för mig själv som person, resa på ett nytt sätt i nya landskap. För livet förändras ju även på andra sätt. Men jag vill också vara ensam med mig själv, mina tankar, min ansträngning och mina upplevelser. Kanske handlar det också till en inte så liten del om vägen. Om att kämpa, om att fördriva svarta skuggor, om att växa, men säkert finns där underströmmar jag inte riktigt kan eller vill förklara. Eller räcker det kanske inte med att säga att det bara kan vara roligt?

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Bild
Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fortfara
Läs mer

"En öppen stad,ej en befästad,bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Bild
Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies
Läs mer

Om Tors fiskafänge

Bild
I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu
Läs mer