Tankar om livet just nu, 22/2-2013
Jag drar i sär gardinerna och tittar ut, den första medvetna blicken på dagen som väntar därute.
Det börjar ljusna, morgnarna har upphört att vara natt och så har det varit i några veckor nu. Solen syns inte på himlen. Det är grått. Året har vänt, men termometrarna visar att temperaturen är låg och ännu bitande och vass i luftrören. Det är senvinter, en årstid som för mig mest är en väntan på att något annat till sist ska komma, en tid när dagarna tycks stå stilla, även om det är lätt att konstatera att tiden inte står stilla, att den egentligen är ohejdbar och snabb. Det är förstås en paradox att det förhåller sig på det viset. Tiden är defintivt något mer än den som handlar om tågens tidtabeller, dagen för nästa leverans eller måttet på ett dygn som 24 timmar.
Kanske är det särskilt lätt att tänka så morgonen sista dagen före en längre ledighet. Jag vill inget hellre än att dagens första halva ska ta slut och jag vet av erfarenhet att det är i den andan som dagar som denna brukar tillbringas. Trycket lättare men tyngden ligger kvar och ögonblicken droppar fram i en outsägligt trivsamt otrivsam leda.
Att grubbla över tiden eller rättare sagt försöka fästa ens upplevelse av den i ord, leder ofta vidare. Hur använder man den egentligen? Vad är värdefullt? Vad handlar det om? Det är grundläggande, vanliga och kanske slitna frågor, som det är lätt att besvara med lättvindiga och till intet förpliktigande svar. De flesta tycker nog någonstans att de inte förvaltar sin tid så väl som de borde eller att de hindras av det av sådant de inte kan kontrollera. Och det är väl så livet är och kanske kan det heller inte vara annorlunda.
I perioder av livet kan detta vara ytterst frustrerande, man vill men man kan inte. Trådarna löper härs och tvärs i en härva, där det kan vara ytterst svårt att frigöra den röda tråden. Och tiden, den går. Tankar om allt det man ville åstadkomma och det som blev kolliderar med varandra och hjärtats slag blir obehagligt hårda. Man är i kamp med sig själv, skyller oftare ifrån sig och till sist förlikar man sig steg för steg med det som faktiskt gäller. Och då öppna plötsligt en glipa i den svarta väven och den röda tråden blir åter synlig, men den lyser inte så klart längre och är fortfarande nästan osynlig i varpen. När man accepterat det som inte kan förändras är läget trots allt förändrat och man står i ett välbekant men ändå annorlunda landskap. Livet i sig är inte ute efter oss.
Men även om det att förlika sig kan beskrivas som att vara realistisk eller rent av som att mogna, kanske det också är en maskerad liknöjdhet, en uppgivenhet som förklätts till insikt. När den tanken slår en, fastnar kanske blicken vid en glädjekälla och något snörs till av glädje i halsen och det som finns där är till sist ett sorts tacksamhet.
Det börjar ljusna, morgnarna har upphört att vara natt och så har det varit i några veckor nu. Solen syns inte på himlen. Det är grått. Året har vänt, men termometrarna visar att temperaturen är låg och ännu bitande och vass i luftrören. Det är senvinter, en årstid som för mig mest är en väntan på att något annat till sist ska komma, en tid när dagarna tycks stå stilla, även om det är lätt att konstatera att tiden inte står stilla, att den egentligen är ohejdbar och snabb. Det är förstås en paradox att det förhåller sig på det viset. Tiden är defintivt något mer än den som handlar om tågens tidtabeller, dagen för nästa leverans eller måttet på ett dygn som 24 timmar.
Kanske är det särskilt lätt att tänka så morgonen sista dagen före en längre ledighet. Jag vill inget hellre än att dagens första halva ska ta slut och jag vet av erfarenhet att det är i den andan som dagar som denna brukar tillbringas. Trycket lättare men tyngden ligger kvar och ögonblicken droppar fram i en outsägligt trivsamt otrivsam leda.
Att grubbla över tiden eller rättare sagt försöka fästa ens upplevelse av den i ord, leder ofta vidare. Hur använder man den egentligen? Vad är värdefullt? Vad handlar det om? Det är grundläggande, vanliga och kanske slitna frågor, som det är lätt att besvara med lättvindiga och till intet förpliktigande svar. De flesta tycker nog någonstans att de inte förvaltar sin tid så väl som de borde eller att de hindras av det av sådant de inte kan kontrollera. Och det är väl så livet är och kanske kan det heller inte vara annorlunda.
I perioder av livet kan detta vara ytterst frustrerande, man vill men man kan inte. Trådarna löper härs och tvärs i en härva, där det kan vara ytterst svårt att frigöra den röda tråden. Och tiden, den går. Tankar om allt det man ville åstadkomma och det som blev kolliderar med varandra och hjärtats slag blir obehagligt hårda. Man är i kamp med sig själv, skyller oftare ifrån sig och till sist förlikar man sig steg för steg med det som faktiskt gäller. Och då öppna plötsligt en glipa i den svarta väven och den röda tråden blir åter synlig, men den lyser inte så klart längre och är fortfarande nästan osynlig i varpen. När man accepterat det som inte kan förändras är läget trots allt förändrat och man står i ett välbekant men ändå annorlunda landskap. Livet i sig är inte ute efter oss.
Men även om det att förlika sig kan beskrivas som att vara realistisk eller rent av som att mogna, kanske det också är en maskerad liknöjdhet, en uppgivenhet som förklätts till insikt. När den tanken slår en, fastnar kanske blicken vid en glädjekälla och något snörs till av glädje i halsen och det som finns där är till sist ett sorts tacksamhet.
Kommentarer
Skicka en kommentar