Några ögonblick i ord, hösten 2012 - vintern 2013

Sol från en skarp vinkel i Skrapans fasetter. Den beskuggade gatan. Ett turkosblått skimmer från sjukhusets betong når fram genom eftermiddagens avtagande ljus.

***
Det äldre parets spegelbilder på skyltfönstrets insida. Kaffet som långsamt kallnar där någon stannat upp i morgonstressen.
***
November, "årets åttioårsålder", grånande dagar, klarhet och konturer men att allt är i avtagande. En äldre herre, som en gång var min rektor, tackade för att jag höll upp dörren åt honom.
Så kan det också vara
***
Senhöstnattens regnbrus och vind och lägenhetens surrande. Än är det timmar till den nya dagen.

***

Streck av gäss emot söder över korsvirkeshusen. Mattblått mellan molnen.

***

Domsöndagen, kylig, fuktig och järngrå. Livet går sakta mitt i sin snabbt svinnande puls.

***
 
Några minuters ro framför datorn innan det är dags att ge sig ut den mörka midvintermorgonens kyla. Varmt té och "En vintersaga" gör mig beredd.

***

Tunga skuggor och ljuset som väntar och det ljus som gjort dagen värd sin möda. En blåaktig snödager och vattendroppar på fönsterrutorna. Mockabryggaren bjuder på morgonens tröst.

***

Solvärme genom bussfönstret dagen efter att förra istiden tog slut. Bländande strålar över snöfälten och ljustöcken över den disiga blå himlen vid Kila kyrka.

***

Ute råder åter midvinterkyla, en kyla som låter sig anas härinne, i trots mot uppskruvade element och varma kläder. Det är så här det är nu. Ändå vet vi och märker hur ljuset är på väg.

***
 
Ledan då endast ett stilla knatter hörs och tiden sniglar sig mot helgen.
 
***
 
Ljusvinterkvällen och snöröken därute




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Bild
Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fortfara
Läs mer

"En öppen stad,ej en befästad,bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Bild
Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies
Läs mer

Om Tors fiskafänge

Bild
I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu
Läs mer