Rymdstenarna i Tjeljabinsk

Det är märkligt. I morse satt jag och skrev om den asteroid som, i skrivande stund, ska passera jorden om lite mer än en timma och att det antagligen inte var något vi på jorden behövde bry oss om så särskilt mycket. Samma morgon drabbades den ryska staden Tjeljabinsk, okänd för många i Sverige, av meteorer, som utan förvarning drabbade staden. Videoklipp visar hur en himlakropp, som ett lysande klot med rykande svans, flyger in över den ryska morgonhimlen för att upplösas  i ett vitglödgat sken som erinrade om det som lär följa en atomsprängning. Materiella skador, stängda skolor, industrier och kanske så många som 1000 skadade, om än i de flesta fall lindrigt, blev följden, men ingen större katastrof. Att meteorer faller ned på jordytan lär ske hela tiden, men de flesta brinner upp som stjärnfall i atmosfären eller faller ned i havet utan att ställa till med någon skada. Att när väl ett nedfall sker över fasta land och i bebyggda trakter så sker det över den väldiga euroasiatiska landmassan är kanske det minst oväntade trots allt. Ryssland har drabbats förr. Nedslaget i Tunguska-området 1908 är en inte alldeles okänd händelse, som omgetts av många spekulationer.

Nu verkar ju experterna vara eniga om att asteroiden och meteornedslagen inte hade något med varandra att göra, att det rört sig om rena tillfälligheter. Och så var  det  väl förmodligen.
Det är lite svårt att kommentera det inträffade med mer än att det kan vara lätt att missta sig på vad som är väsentligt och oväsentligt, att tillvaron är oförutsägbar och ibland fylld med egendomliga sammanträffanden, som ser ut som, men kanske inte är mer än en slump. De riktigt stora sammanhangen i tillvaron är inte sällan de som för en människa, som är upptagen och uppfylld med sin vardag, är något som är fjärran och irrelevant, men morgonens händelser i Ryssland kanske borde få en att fundera några steg längre. Även det banalaste av ögonblick som vi genomlever finns i ett sammanhang där allt som tycks självklart kanske inte är det. Frågan som är värd att ställa är om det är lönt att reflektera över. Gör det oss till bättre människor? Gör det livet bättre? Vad hjälper det den nöd som finns i världen?

Att för ett ögonblick få syn på tillvarons förunderlighet, att inte bara människan påverkas av sin livsmiljö som allt annat liv, utan att även jorden ingår i ett kosmiskt sammahang, står i bjärt kontrast till många av våra vardagliga göranden och låtanden. Jag vet nog mycket väl vad jag skulle vilja säga med det här blogginlägget, men märker att jag upprepar mig och skriver en text som är består av en serie av variationer på klyschor, sådana om "jordens sårbarhet" och om "svindlande tankar" och den "ödmjukhet" det borde leda till. Jag hoppas att det syfte jag inte riktigt kan uttala eller skriva ned, trots allt lyser igenom raderna.