De första raderna

Jag har besökt en hel del av Italiens mer välkända städer som Rom, Venedig, Florens, Siena och Assisi, som skulle förtjäna flera egna blogginlägg, men det finns också sådana som ganska få svenska turister besöker. Jag tänker till exempel på Sulmona, som är en liten stad i regionen Abruzzo, ett tiotal mil öster om Rom. Confetti från Sulmona, Abruzzo Sulmona är inte särskilt känt utanför Italien och kanske inte inom landet heller, men om man nämner namnet kanske en och annat italienare säger något i stil med att "det är där de gör confetti ." Confetti , i det här sammanhanget, är ett sorts godis som oftast görs av dragerade mandlar i glada färger. De säljs överallt i staden. I Italien finns det confetti till olika tillfällen i livet, som dop, bröllop och födelsedagar. I Sulmona gör man också vackra arrangemang av confetti som liknar blommor eller djur. Piazza XX Settembre Något annat, som en del kulturintresserade personer kan känna till, är att den romersk

  Kyrkan i Turrita, utanför Montefalco 2008 I byn Turrita, utanför den lilla staden Montefalco, i Umbrien, ligger i byn Turrita en liten oansenlig stenkyrka. Dit kom jag under mina strövtåg sommaren 2008. Det var varmt ute, nästan outhärdligt varmt och jag behövde svalka, så jag gick in. Därinn förbereddes en begravning. Blommor hade burits in och prästen berättade för mig att en maskinarbetare hade råkat ut för en olycka och avlidit av sina omfattande brännskador. Men begravningen skulle ske senare på eftermiddagen, så prästen sade till mig att jag borde ta tillfället i akt att ta mig en titt på målningarna i hans kyrka. Det var gamla målningar vars färger ännu lyste och avslöjade verk av skickliga konstnärers penslar. Medeltid och 1400-tal, fick jag vet att det rörde sig om. Där fanns bland annat en bild av den heliga Lucia på väg till sitt martyrium. Hon avbildades som en jättegestalt i oxkärran som höll sina utstuckna ögon i händerna. De starka dragarna kunde inte rubba he

 Berg och blommande ginst Ikväll får tanken ge sig ut på resa i minnet. Framför mig ser jag ett mäktigt bergslandskap, karga klyftor, snötäckta toppar och steniga  backar bevuxna av gul blommande ginst och gult torkat gräs. Jag ser ålderdomliga byar och små städer med enkla, gråa och  väderbitna hus och kyrktorn. De är byggda tätt tillsammans på    bergens utlöpare och nere i dalgångarna. Där finns gyllengula åkrar  och vingårdar. Jag befinner mig i Abruzzo, en av Italiens mindre  kända regioner, som ligger i trakterna öster om Lazio, där huvudstaden Rom ligger och som sträcker sig österut mot det Adriatiska havet.  Scanno, en liten bergsby i Abruzzo, juli 2006 Jag har varit i Abruzzo några gånger och tycker mycket om regionen. Den tillhör den italienska södern och är en relativt fattig trakt om man jämför med landets nordliga delar eller mer kända och välbesökta regioner som Toscana och Umbrien. Det finns något ursprungligt och lite råbarkat över

Igår träffade jag min guddotters lillebror för första gången. Han är fortfarande kvar på BB men får förmodligen komma hem med sin mamma idag. En liten stund igår fick jag hålla honom och jag måste erkänna att jag var lite rädd. Så liten, så ömtålig, det är så man tänker eller kanske ännu mer känner. Men det gick förstås bra. Han vilade tryggt i mina armar med huvudet i mitt armveck. Han såg trött ut, men kikade upp på mig och såg rätt så "allvarlig" ut med ett knubbigt och rödrosigt litet ansikte. Jag minns när jag träffade hans storasyster för första gången när hon redan hunnit bli två veckor gammal. Detsamma var det då, men jag tror att jag var ännu mer försiktig och bekymrad när jag höll i henne. Det var svårt att föreställa sig att hon, snart två år senare, blivit en glad, stark, envis och mycket bestämd liten flicka som strängt pekar på golvet, där hon tycker att jag ska sitta, om jag råkat avlägsna mig för en stund. Jag vet att jag nog skämmer bort henne en hel del, m

Kylig nattluft genom det öppna fönstret. Avlägset brus från trafiken och bildäck mot den grusade asfaltsisen. Pianomusik, en pärlande oro av drillar, tunga ackord och dunkla förklinganden. Nattvakans klarhet och skuggan som dras över den matta tanken.Ett mellanting dit orden trots allt fått tillträde.

Kanske har snösmältningen trots allt börjat om. Därute skiner solen och på balkongen, när jag provar en vårjacka, känner jag att det värmer och ser hur det glittrar av smältsnö på grusvägen nedanför kullen mellan husen. Ändå är det så långt kvar. Jag läppjar på en kopp starkt rooibos-te och låter tankarna flöda. Som så ofta vet jag inte riktigt var mitt skrivande kommer att sluta. Det får gå som det vill med den saken. Det är efter en enkel och tidig söndagslunch och jag väntar mig inte att några stora tankar ska komma till mig, om de nu någonsin gör det. Möjligen kan sammanhangen de handlar om vara det, men jag tror det jag funderar över oftast följer de allra enklaste stigarna, men utblicken är heller inte den som når längst. Med tiden har det enkla blivit allt viktigare. Jag vet inte om jag blivit mindre intresserad av det som rör sig utanför det begränsade blickfång som råkar vara min vardag, men att begripa sig på den blir allt svårare. Kanske beror det på lättja eller också h

Il Duomo i Milano, juli 2011 Igår på lunchrasten råkade jag stöta ihop med några italienare på jobbet. Tydligen hade den nya italienskläraren, som själv är från landet, startat ett nytt utbyte med en skola i Milano, något som jag bara hört rykten om. På skolans flaggstänger syntes dock bara den svenska flaggan och den spanska, eftersom en annan grupp elever och lärare också befann sig hos oss. Så är det ganska ofta på Carlforsska gymnasiet. La Madonnina, en av Milanos symboler Jag talar en del italienska, långt ifrån perfekt, men ändå tillräckligt bra för att kunna läsa skönlitteratur, om den inte är alltför svår och kan utan vidare föra hyfsade samtal  om det mesta och förstår faktiskt det allra mesta som sägs. Språket började jag lära mig för nästan tio år sedan nu med en kombination av studiecirklar och självstudier. Själv tror jag att de senare varit de mest betydelsefulla. För mig blev det ingen lunch utan en kopp te i personalrummet och ett livligt samtal med Simona,

Titta på den här bilden. Den togs i Berlin för ganska precis ett år sedan. Den visar förstås först och främst några platser som de såg ut i slutet av mars förra året. I Berlin var det närmast försommarvarmt, även om det fortfarande var kyligt i skuggan.   Men den här bilden är egentligen mycket mer än så. Här kan man se delar av Tysklands historia och av världens. I förgrunden syns det väldiga förintelsemonumentet med sina mer än 2000 resta betongblock, som skapar en klaustrofobisk känsla av litenhet hos den som vandrar mellan dem.   Till höger ser man Brandenburger Tor, själva symbolen för den tyska huvudstaden, med den berömda quadrigan , fyrspannet, som styrs av en segergudinna. Genom den gamla stadsporten tågade en gång preussiska soldater och senare Napoleons och drygt ett århundrade senare, en kväll sent i januari år 1933, Hitlers stormavdelningar med tända facklor, för att fira sin f ü hrers maktövertagande. Senare hamnade Brandenburger Tor mitt i skärningspunkten me

Ett tunt molntäcke som låter antyda det blåa syns därute. Solsken, men inte ett som obehindrat rusar genom luftlagren, utan ett som mattats men ändå lyser upp. Lätta snöflingor far med vindarna. Det är fortfarande kallt. Det är en onsdag i slutet av mars, men det är bara ljuset som verkar tillhöra månaden. Det mesta är klart inför arbetsdagen som börjar om en timma. Det är studiedag och klasskonferenser. Jag har lite svårt att koncentrera tankarna, som rör sig mellan arbetet och det privata. Idag händer det saker och det gör det väl alltid. Och där finns en viss oro eller egentligen av flera slag, den som rör arbetet och dess konkreta frågor och en som rör saker som sker i livet. Det är varken särskilt tyngande eller förskräckande, men det leder till att ens närvaro splittras gång efter gång. Kanske handlar det mer om en beredskap att möta dagen, men ändå ett sorts oro. Sen tänker jag på något alldeles särskilt idag, men det är sådant jag inte alls kan råda över, men jag tror att det

Det finns nätter som är dina fiender som inte ger dig någon ro då oklara tankar jagar genom dig, fragment som inte kan fogas till någon helhet. Men det finns också de nätter som blir till vänner, de med en klarhet som infinner sig efter hand. Du ser avstånd som har växt och hur närheten har förändrats. Klarheten och ron som finns hos dig, är som slammet som stannar upp när vattenvirveln upphör och långsamt  sjunker  mot botten. Solen tränger ned till nya djup men till botten är det ändå oändligt långt genom dunklet.

När jag möter äldre människor undrar jag ibland vad de hunnit med att se under sina liv, vad de minns från sina egna och vad de gjorde och hur de berördes av det som hände i världen. För snart tio år sedan reste jag och en kompis till Budapest. Där såg vi skotthål och minnesplatser vid en del husväggar. Där hade människor skjutits ihjäl som förtvivlat försökte försvara sig under den sovjetledda invasionen 1956. Vi mötte människor som då var i sextio- sjuttio-årsåldern, äldre herrar i skinnjackor, keps och med en ciggarett i mungipan och med trötta ansikten. De satt på ett ölsjapp nära den stora järnvägsstationen och brast ibland ut i bullrande skratt. Vad hade de sett när kulorna avlossades? Vad hade de tänkt? Hur såg de på sina liv och på framtiden? På sina barn och barnbarn? Genom ölsjappets tunga tobaksdimmor hördes bara sorl och ord på ett språk somvi inte kunde förstå och det hade nog varit mer som vi inte hade förstått om vi hade kunnat fråga.

Javisst, jag erkänner! Jag är verkligen en usel matematiker. Siffror ger mig närmast ett sorts ångest, i alla fall när de är för många och inte befinner sig där jag vill att de ska vara, men riktigt så illa utvecklat är inte mitt räknesinne, men ändå kallar jag det här inlägget för "Två gånger två är fem." Varför då? undrar säkert någon.   Orden kommer ifrån Dostojevskijs "källarmänniska" i boken En underjordisk dagbok (Lind & co, 2012, i översättnin av Barbara Lönnqvist) vars vindlande resonemang förbryllar och fascinerar. Det handlar om friheten och förnuftet, att vi människor är mer än rationellt kalkylerande, att vi ibland välj det som strider emot det sunda förnuftet och rent av på ett sätt som framstår som destruktivt. Människan är ingen "orgelpipa", menar källarmänniskan, vilket väl måste tolkas som att vi inte är stämda i en enda ton, att vi har ett val, att vi inte är predestinerade att alltid klinga samman med andra pipor i aldrig så vacke

Det är roligt att pröva nya maträtter emellanåt. De senaste åren har jag blivit allt mer nyfiken på gammal husmanskost. Den håller på att glömmas bort och ofta är det alldeles oförtjänt. Den är  god och jag tycker att det skulle finnas anledning att hålla liv i traditionella svenska rätter. Det skulle vara ett fint komplement till den mångfald, som jag verkligen gillar, i utbudet av matvaror på restauranger och på matvarubutikernas hyllor. Eller komplement förresten? Det borde vara något som förtjänar mer uppmärksamhet i kraft av sina egna kvaliteter.    Ikväll har jag prövat på att laga kams, ett sorts palt som tillhör det norrländska köket. Jag blev inspirerad efter att ha blivit serverad rätten hos en kollega som växte upp på Frösön och kanske är det främst med Jämtland som man förknippar rätten, som är en något mer robust släkting till den italienska gnocchin. Men den är inte sämre, dock vad man kanske skulle säga lite mindre "förfinad". Den är i alla falla mäkti

Nog skiner solen utanför fönstret och björkarna på den lilla kullen badar  solljus. Solglasögon behövs för den som har känsliga ögon och det har jag. Men kylan håller i sig. Min väder app visade -19 när jag vaknade och termometern vid köksfönstret var inte mycket bättre. Jag sitter här och måste acceptera faktum. Det är vinter fortfarande, men jag gör motstånd! Idag hade jag tänkt att klä mig i ljusa vårfärger men ingenting av det slaget skulle stoppa för kylan inbillade jag mig, så en tjock, mörk ullmixtröja åkte fram igen ur garderoben. Den offensiven misslyckades alltså, men jag tänker envisas med att cykla till jobbet, men det kanske beror mer på min onda häl, som i och för sig blivit mycket bättre, men som jag vill behandla med viss omsorg. Krokusar i Godlar, mars 2012 Jag minns för ca ett år sedan, när jag en kollega och ett gäng elever var på utbytesresa till Wolfsburg i Tyskland, att vädret var närmast försommarlikt och att vi lärare kunde sitta i skjortärmarna på ett c

Igår kväll satt jag och mina italienska vänner B o B på Oliodeli och pratade. Vi var ganska trötta, kanske lite för mycket, för att vara riktigt spirituella, men det var länge sedan vi sågs, så det var ändå trevligt. Ute var det kallt, temperaturen hade snabbt börjat krypa ned mot och under -10 grader. Det är snart i mitten av mars månad och den ska ju gälla för att vara den första vårmånaden, men man kan ju ha sina tvivel.  Då får en av mina vänner ett sms från sin mamma, som bor i norra Italien, och säger: "- Ah, "la fumata bianca!". Det hade kommit vit rök ur den berömda skorstenen på det Sixitinska kapellet i Vatikanen, där nu en ny påve tydligen hae valts. Jag vet att B o B är måttligt förtjusta i påven och den katolska kyrkan, men att ett  Peterskyrkan i mars 2010 påveval är en stor nyhet i deras hemland och i världen kan man inte missta sig på. Även jag, säkert för att jag är religionslärare, fick ett par sms från folk som tyckte att jag borde veta vad som

Kylan ligger envist kvar över landet medan solen fortsätter sitt segertåg. Det är en årets brytningstid, oavsett vad temperaturerna tycks säga. Om sanningen ska fram är det inte långt till påsk fast det kan vara lite svårt att förstå. Det är alltid så lätt att återkomma till det, att tiden går oerhört fort och att den tycks öka i hastighet ju längre fram den skrider. Det är både trösterikt och lite skrämmande. Idag ska jag och några kollegor på vård- och omsorgsprogrammet skriva vidare på en ansökan till Atlas-programmet om ett eventuellt kommande utbyte med Uganda. Det skulle verkligen vara spännande om det blev av. Jag måste dock säga att jag tycker att jag själv varit lite motsägelsefull, eftersom jag rätt bestämt sagt att jag helst inte vill jobba så mycket med utbyten, att det kan räcka med det vi har med Tyskland, men det här var det verkligen svårt att låta bli. Vilken min del i det ugandiska äventyret hela kommer att bli, om det blir av, återstår att se. En stor del av dagen

Igår avslutade jag läsningen av Kristian Lundbergs bok Och allt skall vara kärlek (Ordfront Stockholm 2012) som är en fristående fortsättnin till Yarden - en berättelse. Den senare boken fascinerade mig och jag måste tillstå en viss begeistring, en bok om arbete, den sociala skuggsidan, om den personliga historiens betydelse och om insikter. En bok med tydliga politiska implikationer men mer än så, en bok om mänsklighet, om att vara människa och att inte få vara det. En bok som illusionslöst konstaterar att begreppet klass är en realitet. Allt detta skrivet på en poetisk, intensiv, bildrik prosa som inte borde lämna någon i tvivelsmål om att författaren även är en betydande poet. Just detta gör att det tycks som att han når längre mot "kärnan" än vad en renodlad socialrealist skulle göra. Men med uppföljaren fick jag problem. Min blick och mina tankar ville inte följa med i läsningen, som till sist började kännas en smula mekanisk och nästan påtvingad. Men läste gjorde ja

Ännu en isklar morgon där ljuset ändå påminner om att vi är inne i mars. Nu handlar det bara om att ha tålamod, för det kommer snart att bli varmare. Igår gjorde jag en cykeltur efter att ha hämtat cykeln efter några justeringar på verkstaden. Det var ärligt talat inte särskilt behagligt. Vinden i ansiktet var vass och stickande, samtidigt som den bedövade och gjorde så att huden rodnade. Det gjorde ont att andas. Ändå blev det en tur på ca 15 km och att jag behöver motion är något som tyvärr är lite väl uppenbart. Jag tog vägen från Kopparbergsvägen genom centrum och bort längs Björnövägen och ner vid Östermälarstrand mot Hässlö och därefter Hälla. Efter en stund på köpcentret hamnade jag på en cykelaffär där jag tittade på cykeldatorer och väskor. Något köp blev det inte. Lite senare var jag hemma hos mig guddotter, snart 2 år, och hennes familj, där jag träffade "någon" som var mycket bestämd och pekade var jag skulle sitta på golvet. Sedan kom denna "någon",

Solen som strålar in tillsammans med ett svalt luftdrag. Kyla, men snösmältning på vägarna i solen därute, precis som igår. På det sättet är det härliga tider. Lite förstrött har jag ägnat morgonen åt att läsa och återigen kanske boken var av lite fel slag för en som just vaknat och som vill få tiden att räcka till mycket. Texten är krävande, poetisk, bildrik och med ett innehåll som både kräver inlevelse och vakna tankar. Orden passerar genom mina ögon och bara registreras halvt om halvt och förstås troligen inte till mer än en tredjedel. Något om att "vi inte äger vår berättelse" utan oundvikligen är sammantvinnande med dem som vi minns och som formade oss och de som kommer att minnas oss och som vi påverkat i livet, brinner till ett ögonblick som något jag borde fundera vidare på.      -Precis så, att leva utan eget minne eller utan sitt samhälles historia isolerar oss från oss själva och andra, tänker jag, utan att riktigt begripa vad jag menar. Och så är det ofta med

En kylig luftström anas från mitt öppna fönster. En dammig jordglob skymmer utsikten genom vädringsfönstret, men därute på kullen utanför mitt fönster ser jag snön som ligger mellan träden. Det syns att det varit varma dagar, det glittrar av fruset smältvatten från dess yta. Träden står kala, ingen snö täcker deras grenar. Där snön varit som tunnast är marken bar. Det är svårt att säga var året befinner sig, ljuset och kalendern säger en sak, liksom snön, som nyss fick smälta, medan den kalla luften genom fönstret säger något annat. Det är lördag. En ledig dag. Mina tankar får vandra som de vill där jag sitter framför datorn. Det är som att jag, som alltid i sådana stunder, behöver ett "preludium" innan jag kan komma till sak, men det är ingenting därute som leder över till detta. Jag har läst denna morgon, vad är mindre intressant just nu, en ganska krävande text, poetisk, full av bilder, förtätad och som vill vara angelägen, både personlig och allmängiltig på en gång. Det