Virtanens och Reinfeldts vulgariteter.

Som många andra morgnar ögnar jag igenom tidningarnas nätbilagors ledarsidor. Den här morgonen fastnade ögonen på ett gammalt inlägg av Fredrik Virtanen, publicerat 2011-09-24 på aftonbladet.se med rubriken "Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet."Rubriken sticker ut, den är knappast särskilt nyanserad för att uttrycka sig milt. I artikeln uttrycker Virtanen sin saknad efter gångna tiders ledare, socialdemokratiska sådana får det lov att tilläggas, som besatt bildning och att det av dessa inte finns så många kvar i det offentliga rummet, möjligen med undanta av den då närmare 80-årige fd kulturministern Bengt Göransson. Han menar också att "ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet och att "folket förtjänar inget mindre."

 I sin ledare ondgör sig Virtanen över en ny ledargeneration var främste representant är den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt som artikelförfattaren kallar "en enmansorgie i banal medelklass. En dundersvenne".  Ledarskribenten fortsätter sedan med att redogöra för statsministerns bristande kulturella kompetens genom att först berätta att han och regeringen lät köpa en platteve till kronprinsessan i trettioårspresent och att han inte lyssnar på något svårare än "Da-Buzz och Magnus Uggla. " Inte heller Reinfeldts läsvanor skonas från att ges som exempel på vad Virtanen tycks mena är dålig smak eftersom "han ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare." Redan något tidigare i artikeln slås det fast att "den nya tidens toppolitiker har klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan."

Inom mig ler jag skadeglatt när jag läser min partikollegas synpunkter på  statsministern, vars politik jag starkt ogillar, men sen stelnar leendet och övergår i ett mer eftertänksamt inre

ansiktsuttryck. Tonen i Virtanens ledare har en obehaglig underton. Kanske finns det något sorts ironi någonstans, en jag kan inte uppfatta den. Jag tycker till sist att det vilar något rätt så obehagligt över skriverierna. Även om det kanske inte är avsikten, så kommer Virtanens tirader inte enbart att träffa statsministern, utan även många av dem som både jag och han skulle önska borde rösta annorlunda i nästa val. Ord som att " rulla i den kulturlösa gyttjan" borde implicera att det finns andra som mer naturligen hör hemma i den. Låt oss kalla dem "vanligt folk."

Jag motsäger inte Virtanen när det gäller åsikten att det är önskvärt om politiska ledare besitter lite vidare vyer, ett större mått av förnuft och att deras referensramar är vidare än dem som ryms i den politiska världen. Kulturen är viktig liksom även det existentiella perspektivet. Det är perspektiv som inte får befrukta den politiska debatten i våra dagar, som allt mer blivit till en trist föreställning, där föregivna "experter" försöker få opinionen att tro att deras påståenden är objektiva faktum, men det är mer sällan som man diskuterar vad det är man egentligen vill med politiken, vad den ska göra för människan. Den ekonomistiska diskursen är lika existentiellt tom som den är full av i många fall obegripliga resonemang, obegripliga så till vida att de är främmande för det levande livet. Konsumtion för tillväxt, tillväxt för jobb och jobb för att kunna försörja sig och inte "ligga till last". Men vilket är livet vi vill skapa för oss själva och vilka förutsättningar vill vi lämna till dem som kommer efter oss? Det är här ett annat språk och förhållningssätt skulle kunna finna en plats, ett språk som handlar om människan, inte som konsument eller arbetskraft, men som person eller helt enkelt som mänsklig varelse. 

Men ändå är detta kanske inte någon god anledning att rikta hånfulla råsopar mot statsministerns kulturella preferenser. Dem vet vi ärligt talat väldigt lite om och frågan är om det ens är väsentligt. Skulle hans politik se annorlunda ut om hans favoritböcker vore andra? Jag tror inte det är så säkert. Det handlar om andra saker. Virtanen framstår på så sätt som grovt osaklig. Jag förstår inte vad den "folklige" statsministerns smak när det gäller litteratur, musik och öl har att göra med hans kvaliteter som politiker. Vem som är den verkligt vulgäre överlämnar jag till läsaren att avgöra.