Längs de enklaste stigar
Kanske har snösmältningen trots allt börjat om. Därute skiner solen och på balkongen, när jag provar en vårjacka, känner jag att det värmer och ser hur det glittrar av smältsnö på grusvägen nedanför kullen mellan husen. Ändå är det så långt kvar. Jag läppjar på en kopp starkt rooibos-te och låter tankarna flöda. Som så ofta vet jag inte riktigt var mitt skrivande kommer att sluta. Det får gå som det vill med den saken.
Det är efter en enkel och tidig söndagslunch och jag väntar mig inte att några stora tankar ska komma till mig, om de nu någonsin gör det. Möjligen kan sammanhangen de handlar om vara det, men jag tror det jag funderar över oftast följer de allra enklaste stigarna, men utblicken är heller inte den som når längst.
Med tiden har det enkla blivit allt viktigare. Jag vet inte om jag blivit mindre intresserad av det som rör sig utanför det begränsade blickfång som råkar vara min vardag, men att begripa sig på den blir allt svårare. Kanske beror det på lättja eller också handlar det om något annat, om att få insikter.
Jag har aldrig hört till dem som på allvar trott att det går att förändra världen på något genomgripande sätt, men det har hänt att jag mött de som ser sig som radikala. Tvärtom hävdade jag och en del av mina vänner på den tiden att spelrummet blivit mindre, att utopier rent av vore farliga, om de lämnade programskrifterna och manifesten. Ändå kunde smög sig idéernas förförelse på oss, vi trodde på vårt eget begränsningens och den delvisa kapitulationens evangelium, där vi hyllade makten över den lilla världen, över vardagen, "egenmakten". Och kritikerna av detta avfärdades som "gammelmodiga", "konservativa" eller att de hade en alltför "negativ människosyn", för är det inte så att "människan i grunden är aktiv och skapande?"
Idag vet jag inte så noga vad jag tror på alla gånger. Tvivel finns där tron fanns förr och där lösningarna fanns pockar desto fler frågor på svar som kanske inte finns. Är det uppgivenhet? Kanske eller också handlar det om att inse var livet i själva verket utspelar sig, att det inte finns några enkla sanningar ens för visionerna i det aldrig så lilla sammanhanget. Det handlar ju inte endast om samhället utan om var och en av oss, om det enskilda livet och den egna karaktärens begränsade förmåga. Den som känner sig själv vet hur det kan vara ställt, på gott och ont, men ändå med insikten att något som är alldeles "helt" inte existerar, i alla fall inte "här".
Men att bara konstatera de begränsningar som hänger samman med det mänskliga är trots allt kanske alltför dystert. Är det inte så att de flesta, trots vad de tror sig veta om världen, människan och sig själva, kan föreställa sig det som vore "rätt", mer förnuftigt, mänskligt och värdigt? Som jag ser det ligger detta antagligen nära vad det är att vara människa, vi kan inse hur absurd tillvaron kan vara och fundera över en rimligare ordning, samtidigt som vi vet med oss att det kommer att vara en ständig kamp, en utan slutmål, en där bakom varje lösning väntar en ny orimlighet och en ny orättvisa. Man accepterar världens ordning men kan ändå göra motstånd.
För mig handlar det just nu om att reflektera över hur jag själv verkligen agerar och tänker, om att ha någon form av integritet. Det är där jag tror att jag måste börja mitt motstånd mot det absurda och orimliga och så kanske de flesta tänker. Om jag en dag skulle engagera mig politiskt är det den hållningen jag vill ta med mig in i detta, att kritiskt pröva hur de beslut jag är med och fattar har återverkningar på världen och människorna omkring mig, att försöka vandra på de enklaste av stigar utan att alldeles glömma tankens vackraste landskap.
Det är efter en enkel och tidig söndagslunch och jag väntar mig inte att några stora tankar ska komma till mig, om de nu någonsin gör det. Möjligen kan sammanhangen de handlar om vara det, men jag tror det jag funderar över oftast följer de allra enklaste stigarna, men utblicken är heller inte den som når längst.
Med tiden har det enkla blivit allt viktigare. Jag vet inte om jag blivit mindre intresserad av det som rör sig utanför det begränsade blickfång som råkar vara min vardag, men att begripa sig på den blir allt svårare. Kanske beror det på lättja eller också handlar det om något annat, om att få insikter.
Jag har aldrig hört till dem som på allvar trott att det går att förändra världen på något genomgripande sätt, men det har hänt att jag mött de som ser sig som radikala. Tvärtom hävdade jag och en del av mina vänner på den tiden att spelrummet blivit mindre, att utopier rent av vore farliga, om de lämnade programskrifterna och manifesten. Ändå kunde smög sig idéernas förförelse på oss, vi trodde på vårt eget begränsningens och den delvisa kapitulationens evangelium, där vi hyllade makten över den lilla världen, över vardagen, "egenmakten". Och kritikerna av detta avfärdades som "gammelmodiga", "konservativa" eller att de hade en alltför "negativ människosyn", för är det inte så att "människan i grunden är aktiv och skapande?"
Idag vet jag inte så noga vad jag tror på alla gånger. Tvivel finns där tron fanns förr och där lösningarna fanns pockar desto fler frågor på svar som kanske inte finns. Är det uppgivenhet? Kanske eller också handlar det om att inse var livet i själva verket utspelar sig, att det inte finns några enkla sanningar ens för visionerna i det aldrig så lilla sammanhanget. Det handlar ju inte endast om samhället utan om var och en av oss, om det enskilda livet och den egna karaktärens begränsade förmåga. Den som känner sig själv vet hur det kan vara ställt, på gott och ont, men ändå med insikten att något som är alldeles "helt" inte existerar, i alla fall inte "här".
Men att bara konstatera de begränsningar som hänger samman med det mänskliga är trots allt kanske alltför dystert. Är det inte så att de flesta, trots vad de tror sig veta om världen, människan och sig själva, kan föreställa sig det som vore "rätt", mer förnuftigt, mänskligt och värdigt? Som jag ser det ligger detta antagligen nära vad det är att vara människa, vi kan inse hur absurd tillvaron kan vara och fundera över en rimligare ordning, samtidigt som vi vet med oss att det kommer att vara en ständig kamp, en utan slutmål, en där bakom varje lösning väntar en ny orimlighet och en ny orättvisa. Man accepterar världens ordning men kan ändå göra motstånd.
För mig handlar det just nu om att reflektera över hur jag själv verkligen agerar och tänker, om att ha någon form av integritet. Det är där jag tror att jag måste börja mitt motstånd mot det absurda och orimliga och så kanske de flesta tänker. Om jag en dag skulle engagera mig politiskt är det den hållningen jag vill ta med mig in i detta, att kritiskt pröva hur de beslut jag är med och fattar har återverkningar på världen och människorna omkring mig, att försöka vandra på de enklaste av stigar utan att alldeles glömma tankens vackraste landskap.
Kommentarer
Skicka en kommentar