De första raderna

Mörkret har sänkt sig över världen. Ute, trots morgontimman,  råder ett regnigt gråtöcken av ogenomträngliga molnmassor.  Genom fönstret syns hur en lätt vind får tallkronorna att röra sig. Trots att lägenheten vilar i ett varmt ljusdunkel känns det kallt. November fortskrider och tiden sitt obönhörliga lopp medan den möjliggör världens oro. Utan tid, ingen rörelse, ingen tillkomst och inget upphörande. Tiden är både det verkligaste och overkligaste av allt. Här är omvärlden fjärran. Larmet, skriken och undergångshotet är långt borta. Påståenden och tvärsäkra pip, kraxanden och vrål finns inte här. Det som är får vara vad det är utan att orden får röra vid dem. Att jag ändå skriver om detta får betraktas som en paradox som tjänar till bekräftelse. Som en tillvarons gyllenstrimma hörs toner, en stämma som om en inte härrörde härifrån, även om den utan tvekan gör det. En ädel glädjes värme  i glittrande vindlingar genom ett okänt landskap. Det är en durstämd orgelslinga som rör sig ge

Därute härskar gråheten.  Tunga novembermoln trycker sig ned mot gatorna och husen därute. Det är tyst, det är mörkt, det är trots allt en sorts morgon. Du sitter där i tystnaden, i den grå begynnelsen, med något groende men också smärtande inom dig. Du har hört de andra rösterna så länge och trott dem vara naturlagar,  nödvändigheter, ovalbara och sanna. Men nu, när rottrådarna börjat nå den närande myllan, tystnar de en efter en och en annan, starkare och sannare erfars som en rörelse, en oro som virvlar från djupen upp mot ytan.