En tillvarons gyllenstrimma

Mörkret har sänkt sig över världen. Ute, trots morgontimman,  råder ett regnigt gråtöcken av ogenomträngliga molnmassor.  Genom fönstret syns hur en lätt vind får tallkronorna att röra sig.
Trots att lägenheten vilar i ett varmt ljusdunkel känns det kallt. November fortskrider och tiden sitt obönhörliga lopp medan den möjliggör världens oro. Utan tid, ingen rörelse, ingen tillkomst och inget upphörande. Tiden är både det verkligaste och overkligaste av allt.

Här är omvärlden fjärran. Larmet, skriken och undergångshotet är långt borta. Påståenden och tvärsäkra pip, kraxanden och vrål finns inte här. Det som är får vara vad det är utan att orden får röra vid dem. Att jag ändå skriver om detta får betraktas som en paradox som tjänar till bekräftelse.

Som en tillvarons gyllenstrimma hörs toner, en stämma som om en inte härrörde härifrån, även om den utan tvekan gör det. En ädel glädjes värme  i glittrande vindlingar genom ett okänt landskap. Det är en durstämd orgelslinga som rör sig genom de inre valven som avtäcks av den ett efter ett. Och det kan inte vara annorlunda än just så.

En alt sjunger på ett språk som jag till stora delar inte kan förstå. Orgeln och stämman förkunnar detsamma medan generalbasen i finns där som en grund. I musiken finns en ständig rörelse framåt, framåt genom valven. Här och var en skugga i moll men ljuset lyser hela tiden från de två resenärerna medan"valv efter valv öppnar sig oändligt" framför dem.

Det är en kantat av Johann Sebastian Bach som jag lyssnar på denna morgon, "Gott soll allen mein Herze haben". Kanske är det den vackraste av dem alla. Egentligen tycker jag inte om att använda ett så vagt ord som "vacker" när jag försöker beskriva hur jag upplever den. Dock är det något egendomligt med skönheten.  Den tillhör de dimensioner av tillvaron där ord har mycket lite att säga men ändå är det som det ligger i dess natur att vilja nå vidare från den som en gång upplevt den. Skönheten i sig gagnas säkert inte när vi vill ge något av den vidare. Den ger men behöver inte ta emot men tycks ändå vilja förmedlas vidare.

Där vi är nu är den en tillvarons gyllenstrimma där något av den skiner igenom där någon öppnat en glipa upp mot "världar mycket större än den här". Det är vad Bach gjorde och ännu gör. Där finns trots allt en aning av ett annat ljus, ett som ger den domedagsmärkta världen trots allt ett hopp. Att ge vidare det vi fått, kanske är det vad som är en del av den stora meningen?