Lite grand om pretentioner, ironi mm
Jag är hemma igen efter helgens tur till Sala. Inget släktbesök på grund av sjukdom och en krockad bil. Trist, men inget allvarligt som låg bakom trots allt. Brevid datorn ryker oolong-koppen och tvättmaskinen hörs surra och brusa i bakgrunden, där den liksom tar sats inför nästa omgång då vattnet spolar på. Musik, igen, som en behaglig, men inte särskilt förpliktigande ljudmatta hörs från datorn. Det är inte precis rätt tillfälle att försöka säga något djupsinnigt. Jag tror jag försöker lite för ofta ibland. Kanske lyckas det ibland och vid andra tillfällen stannar det vid ansatser eller försök som slutar med ett sorgligt magplask.
Jag gillar att ha anspråk, jag vill försöka uttrycka väsentligheter. Det svärmar av ord och ljud utan mening i världen av idag, som i varje annan tid förmodligen och det är inte de som har de största anspråken som lyckas bäst alla gånger. Att vara pretentiös är något som anses fult, att det handlar om en vilja att utmärka sig, att framstå som något man inte är eller på naivitet, att man inte genomskådat alla försök att säga något viktigt. Det som blir kvar är "smarthet", sarkasm och ironi.
Jag uppskattar även ironin. Inte så sällan spelar jag rollen av ironikern, som gärna brukar de tonfall som motsäger orden och som använder sig av över- och underdrifter. Alla begriper sig inte på sådant, inte ens när det borde vara helt uppenbart att de tankar som uttryckts varit extremt, uppskruvat eller orimligt. Jag minns hur jag en gång raljerat om regeringens sk. arbetslinje i en Facebook-status och fick propåer från en som tydligen stöder denna politik att "tona ned mig", eftersom folk kunde ta illa vid sig när jag skrev om "lata människor" som minsann "inte skulle få äta, eftersom de inte arbetade". Man kunde visst uttrycka det "lite annorlunda". Och det har jag insett, att ironi nog inte alltid gör sig på nätet. Nyanserna försvinner ofta i det skrivna ordet.
Ibland har jag också funderat över ironin som ett vapen mot de allra vidrigaste åsikter som man kan få höra vid fikabordet, genom att yttra något ännu värre, men i samma stil, för att låta "skitpratarna" få hör sig själva, men som i en förvriden karikatyr. Kanske kunde man få någon fikabordsrasist att tänka till, men problemet skulle nog bli det motsatta, att jag skulle framstå som den värste och mest fördomsfulle i sällskapet. Vill man inte förstå så gör man inte det, om det inte passar ens syften.
Detta om ironi.
Att skruva ned anspråken för ett ögonblick och inte ta allt så allvarligt är förstås befriande och nödvändigt många gånger. Allvarsmän, som inte vet att variera sitt tonfall och sina tankar, förtjänar att bli föremål för ironier. Ett överdrivet allvar och självgodhet ligger inte så sällan i närheten av varandra. Men ändå tror jag att allvaret förtjänar att uppvärderas. Vi lever i något som ibland kunde kallas "ytans tyranni", där de som vill se längre avfärdas som pretentiösa eller som "politiskt korrekta". Utan reflektioner och lättköpta skratt blir vi fattigare, men ändå tror jag att allvaret ofta måste kombineras med mänsklig värme, självdistans och humor och inte minst bitande ironi.
Detta kunde kanske vara min programförklaring som bloggare. Jag ska försöka göra mitt bästa.
Jag gillar att ha anspråk, jag vill försöka uttrycka väsentligheter. Det svärmar av ord och ljud utan mening i världen av idag, som i varje annan tid förmodligen och det är inte de som har de största anspråken som lyckas bäst alla gånger. Att vara pretentiös är något som anses fult, att det handlar om en vilja att utmärka sig, att framstå som något man inte är eller på naivitet, att man inte genomskådat alla försök att säga något viktigt. Det som blir kvar är "smarthet", sarkasm och ironi.
Jag uppskattar även ironin. Inte så sällan spelar jag rollen av ironikern, som gärna brukar de tonfall som motsäger orden och som använder sig av över- och underdrifter. Alla begriper sig inte på sådant, inte ens när det borde vara helt uppenbart att de tankar som uttryckts varit extremt, uppskruvat eller orimligt. Jag minns hur jag en gång raljerat om regeringens sk. arbetslinje i en Facebook-status och fick propåer från en som tydligen stöder denna politik att "tona ned mig", eftersom folk kunde ta illa vid sig när jag skrev om "lata människor" som minsann "inte skulle få äta, eftersom de inte arbetade". Man kunde visst uttrycka det "lite annorlunda". Och det har jag insett, att ironi nog inte alltid gör sig på nätet. Nyanserna försvinner ofta i det skrivna ordet.
Ibland har jag också funderat över ironin som ett vapen mot de allra vidrigaste åsikter som man kan få höra vid fikabordet, genom att yttra något ännu värre, men i samma stil, för att låta "skitpratarna" få hör sig själva, men som i en förvriden karikatyr. Kanske kunde man få någon fikabordsrasist att tänka till, men problemet skulle nog bli det motsatta, att jag skulle framstå som den värste och mest fördomsfulle i sällskapet. Vill man inte förstå så gör man inte det, om det inte passar ens syften.
Detta om ironi.
Att skruva ned anspråken för ett ögonblick och inte ta allt så allvarligt är förstås befriande och nödvändigt många gånger. Allvarsmän, som inte vet att variera sitt tonfall och sina tankar, förtjänar att bli föremål för ironier. Ett överdrivet allvar och självgodhet ligger inte så sällan i närheten av varandra. Men ändå tror jag att allvaret förtjänar att uppvärderas. Vi lever i något som ibland kunde kallas "ytans tyranni", där de som vill se längre avfärdas som pretentiösa eller som "politiskt korrekta". Utan reflektioner och lättköpta skratt blir vi fattigare, men ändå tror jag att allvaret ofta måste kombineras med mänsklig värme, självdistans och humor och inte minst bitande ironi.
Detta kunde kanske vara min programförklaring som bloggare. Jag ska försöka göra mitt bästa.
Kommentarer
Skicka en kommentar