Som en pilgrim i tiden.
Det är kväll igen. Det rum där jag tillbringat en stor del av min uppväxt lyses upp av datorskärmen och ett ensamt ljus. Jag är "hemma" här även som vuxen. Tankarna får följa sitt eget lopp och förvandlas till små rörelser i fingertopparna som blir till rader till med ord. Vid sådana tillfällen brukar jag börja med vad jag förnimmer, ljuset har jag redan skrivit om och det var inte det som ledde vidare den här gången. Musik strömmar från högtalarna och kanske händer det något, att mina tankar lämnar sökandet efter en fåra och slår in på en väg. Vart kommer jag till sist att hamna? Det är en melodi om minnen av en tid som var och av en plats där man kanske inte självklart hör hemma längre. Kanske är det även så för mig, trots att jag redan skrivit att jag känner mig hemma.
Det är inte många människor som knyter mig längre till Sala. Det är kort och gott mina föräldrar. Inga av mina närmsta vänner eller bekanta bor här längre. Jag vet egentligen inte mycket om hur det är att leva här. Jag kommer tillbaka rätt så ofta men är ändå en gäst trots att jag kanske tycker mig vara som mest hemma här.
Jag älskar inte staden jag bor i, jag har med tiden accepterat den. Så mycket mer än så är det inte. Ändå är det där som de flesta jag känner och tycker om bor. Det är den plats där livet på gott och på ont utspelar sig och det är väl det som förklarar min kluvna inställning. Det är nog så för de flesta. Rotfasthet är kanske något som just där man accepterat platsen som sin, som det egna livets skådebana. Detta trots att man ändå kan uppleva att det inte är rätt ställe, att något ändå gör en främmande. Antagligen är den upplevelsen inbyggd i livet självt. Att vara människa är att både höra till och inte.
Jag antar att ens hem kan se ut på olika sätt, det kan vara platsen där man växte upp och präglades, och erfor sig själv för första gången, där miljöer, möten och relationer fick en att upptäcka vem man själv kan vara. Det är i relationerna som vi blir till som människor och den första platsen med allt som är utmärkande för den, får oftast en särställning när vi funderar över vad som är vårt hem. Men jag är inte säker på att det är så enkelt. Mångas första upplevelser är förmodligen också präglade av främlingskap ett främlingskap som kanske upphävs av en "hemkomst" någon annanstans, senare i livet. Det finns förstås inga antingen eller. Upplevelsen av "hemma" är nog mångtydig och ambivalent för de flesta.
Själv kände jag mig nog inte riktigt på rätt plats när jag växte upp, även om jag inte visste om något annat och inte kunde sätt ord på min upplevelse. Och så har det fortsatt livet igenom även om orden funnits där ibland, även om de sällan kunnat göra erfarenheten rättvisa.
Det finns traditioner som talar om människan som en "pilgrim", ett ord som kommer från latinets "peregrinus"=främling. De som talat så har menat att vi människor inte kan vara fullt hemma i denna världen, eftersom vi faktiskt hör hemma i en annan värld, en högre värld, en värld som är vårt yttersta ursprung, det verkliga fadershuset. Tiden, där vårt liv utspelar sig, är vägen som vi vandrar på mot vårt yttersta "Compostella". Jag vet inte om det verkligen är så, men tanken är på sitt sätt tröstande och skulle, om den togs på allvar, kunna ge livet en annan bakgrundston, att vi är på väg, att vi är "pilgrimer i tiden" på vandring mot den plats där vi inte längre är främmande, vare sig för oss själva, vår omgivning eller vårt ursprung.
På en del ställen i Sverige kan man hitta kapell och frikyrkoförsamlingar som kallar sig "Elim". Det är kanske inte så många som vet varför man valt detta namn, men namnet syftar på en oas, som nämns som en plats där Israels folk fick vila under sin fyrtioåriga ökenvandring mot det förlovade landet. Kyrkans folk har ofta sett sig självt som ett folk på vandring och att se kyrkan som en oas i tidens ökenvandring har säkert känts naturligt eller i alla fall som önskan om vad den skulle kunna vara för dem som kommer dit.
Jag hör inte till kyrkans folk på något självklart vis och är långt ifrån säker på att vara på vandring mot ett hem bortom tiden, men denna tro berättar ändå något om vad det är att vara människa. Att vara delvis främmande, även där man tycks höra hemma, att längtan efter helhet och gemenskap mellan oss själva och andra är något som ligger djupt inom oss. Kanske är vi på väg någonstans, möjligen skulle inte drömmen om detta finnas inom oss om inte något verkligt saknades, där vi för tillfället råkar befinna oss.
Så har en sång lett mina tankar denna kväll. Texten är en improvisation som ledde någonstans jag inte visste när tangenterna först börjat röra sig. Kanske anade jag trots allt vad jag vill skriva, för att jag nog vill vara en sådan som verkligen är på väg. Frågan finns säkerligen där under den vardagliga banaliteten, där jag trots allt nog ofta känner mig ganska så hemmastadd, men ändå inte.
Det är inte många människor som knyter mig längre till Sala. Det är kort och gott mina föräldrar. Inga av mina närmsta vänner eller bekanta bor här längre. Jag vet egentligen inte mycket om hur det är att leva här. Jag kommer tillbaka rätt så ofta men är ändå en gäst trots att jag kanske tycker mig vara som mest hemma här.
Jag älskar inte staden jag bor i, jag har med tiden accepterat den. Så mycket mer än så är det inte. Ändå är det där som de flesta jag känner och tycker om bor. Det är den plats där livet på gott och på ont utspelar sig och det är väl det som förklarar min kluvna inställning. Det är nog så för de flesta. Rotfasthet är kanske något som just där man accepterat platsen som sin, som det egna livets skådebana. Detta trots att man ändå kan uppleva att det inte är rätt ställe, att något ändå gör en främmande. Antagligen är den upplevelsen inbyggd i livet självt. Att vara människa är att både höra till och inte.
Jag antar att ens hem kan se ut på olika sätt, det kan vara platsen där man växte upp och präglades, och erfor sig själv för första gången, där miljöer, möten och relationer fick en att upptäcka vem man själv kan vara. Det är i relationerna som vi blir till som människor och den första platsen med allt som är utmärkande för den, får oftast en särställning när vi funderar över vad som är vårt hem. Men jag är inte säker på att det är så enkelt. Mångas första upplevelser är förmodligen också präglade av främlingskap ett främlingskap som kanske upphävs av en "hemkomst" någon annanstans, senare i livet. Det finns förstås inga antingen eller. Upplevelsen av "hemma" är nog mångtydig och ambivalent för de flesta.
Själv kände jag mig nog inte riktigt på rätt plats när jag växte upp, även om jag inte visste om något annat och inte kunde sätt ord på min upplevelse. Och så har det fortsatt livet igenom även om orden funnits där ibland, även om de sällan kunnat göra erfarenheten rättvisa.
Det finns traditioner som talar om människan som en "pilgrim", ett ord som kommer från latinets "peregrinus"=främling. De som talat så har menat att vi människor inte kan vara fullt hemma i denna världen, eftersom vi faktiskt hör hemma i en annan värld, en högre värld, en värld som är vårt yttersta ursprung, det verkliga fadershuset. Tiden, där vårt liv utspelar sig, är vägen som vi vandrar på mot vårt yttersta "Compostella". Jag vet inte om det verkligen är så, men tanken är på sitt sätt tröstande och skulle, om den togs på allvar, kunna ge livet en annan bakgrundston, att vi är på väg, att vi är "pilgrimer i tiden" på vandring mot den plats där vi inte längre är främmande, vare sig för oss själva, vår omgivning eller vårt ursprung.
På en del ställen i Sverige kan man hitta kapell och frikyrkoförsamlingar som kallar sig "Elim". Det är kanske inte så många som vet varför man valt detta namn, men namnet syftar på en oas, som nämns som en plats där Israels folk fick vila under sin fyrtioåriga ökenvandring mot det förlovade landet. Kyrkans folk har ofta sett sig självt som ett folk på vandring och att se kyrkan som en oas i tidens ökenvandring har säkert känts naturligt eller i alla fall som önskan om vad den skulle kunna vara för dem som kommer dit.
Jag hör inte till kyrkans folk på något självklart vis och är långt ifrån säker på att vara på vandring mot ett hem bortom tiden, men denna tro berättar ändå något om vad det är att vara människa. Att vara delvis främmande, även där man tycks höra hemma, att längtan efter helhet och gemenskap mellan oss själva och andra är något som ligger djupt inom oss. Kanske är vi på väg någonstans, möjligen skulle inte drömmen om detta finnas inom oss om inte något verkligt saknades, där vi för tillfället råkar befinna oss.
Så har en sång lett mina tankar denna kväll. Texten är en improvisation som ledde någonstans jag inte visste när tangenterna först börjat röra sig. Kanske anade jag trots allt vad jag vill skriva, för att jag nog vill vara en sådan som verkligen är på väg. Frågan finns säkerligen där under den vardagliga banaliteten, där jag trots allt nog ofta känner mig ganska så hemmastadd, men ändå inte.
Kommentarer
Skicka en kommentar