De hela ögonblicken

Egentligen vore det mest naturliga att skriva om allt som inte hänger samman, om motsägelserna och om allt det som står emot varandra, om alla lossbrutna delar, om "notisernas tyranni". Du känner dem alltför väl.

Men där finns också de få hela stunderna, ögonblicken då det tycks som det du ser, hör, känner och tänker, blir till ett. Du förs dit av musiken, oväntat, då ditt inre stäms om så att det finner en ton i allt som finns där och då, om att du själv blir till en klang i ett väldigt ackord.

Kronblad virvlar i luften, orgeln brusar i stigande och sjunkande bågar, som öppnar valv efter valv inom dig. Det finns inget att skämmas över i din mänsklighet och inget i den då som strider mot något annat.

Vad är det som sker i de hela ögonblicken? Bedrar du dig eller får du syn på hur det verkligen är, något som får dig att se bortom det begränsade? Du frågar inte just då och varför skulle du det?

Kommentarer

  1. Ulrika Tanner26 februari 2013 kl. 22:18

    Klassisk musik får dig att försjunka i tankar och tömma hjärnan på allt oväsentligt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Andreas Landén26 februari 2013 kl. 22:38

      Det är väldigt olika. Musik kan vara väldigt associativ och det är snarare bilder som dyker upp. Upplevelsen med kronbladen hade jag i Sala i maj nångång för ca 10 år sen. Lyssnade på ett orgelstycke av Bach som heter något i stil med Herr Gott, nun schleuß dein Himmel. Finns på Spotify. Den musiken öppnade verkligen en "dörr" just då. Skulle inte kalla det försjunkenhet, utan mer vakenhet. Musikupplevelser och andlighet ligger ibland mycket nära varandra.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Bild
Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fortfara
Läs mer

"En öppen stad,ej en befästad,bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Bild
Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies
Läs mer

Om Tors fiskafänge

Bild
I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu
Läs mer