Regn i den Eviga staden

För ett år sedan besökte jag Rom, några dagar i slutet av februari och början av mars. Hemma var det vinter och årstidsskiftet verkade dröja. I Rom hade våren kommit eller var på väg, det var min tanke. Och visst sken solen en stund när jag vandrade omkring bland ruinerna på Forum Romanum och försökte föreställa mig hur det kan ha sett ut där några årtusenden tidigare, när Via Nova fylldes av folk, där kommersen i bodarna längs gatan försiggick och de togaklädda möttes i kurian och jubel och ångestskrin hördes från Colosseum där bestraffningar och gladiatorspel tillfredställde hopens lystnad efter blod och skådespel, alltmedan kejsaren log på sin läktare och "visste" att han hade dem alla i sin hand: "Ge folk det folk vill ha så nöjer de sig inte med mera".
Jag är medveten om att det här är stereotypa bilder av antikens Rom men ändå. Bland ruinerna tar man till de bilder som finns till hands, formade av populärhistoria, filmer och på andra sätt vidarebefordrade fantasier om det förflutna. Ett träkors inuti arenan påminde om martyrerna som faktiskt dog där för sin tro under kristendomsförföljelsernas tid och så långt så kanske det inte blev så fel trots allt. Men att vandra omkring bland ruiner kan också leda till mer prosaiska och desillusionerade tankar: "Här går jag och tittar på gamla stenar". Något senare, från Ponte Sant'Angelo, sågs Peterskyrkan insvept i regndimma. Nu kom också vinden och den fuktiga råkylan. Folk svepte halsdukarna ytterligre ett varv runt halsarna och de indiska paraplyförsäljarna gjorde sitt bästa för att hålla affärerna i gång bland turisterna.
Vid Panteon hittade jag en bar, beställde en öl och slog mig ned vid ett bord på piazzan under ett stort regnparasoll och infravärme. Få människor, få för att vara i Rom. Fler paraplyförsäljare dök upp och min egen ånger över att bara ha tagit med en tunn mockajacka. Bland Panteons pelare, på andra sidan torget, sågs människor ta skydd mot nederbörden. Jag drog upp axlarna, drog även jag sjalen runt halsen ytterligre en gång och försökte hitta stämningen Det lyckades ganska bra. Piazza della Rotunda var vacker, men en smula sorglig i vårvinterregnets kyla.
Platser som Rom är ändå så rika att regnet bara blir ett nytt sätt att se dem på.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Bild
Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fort...
Läs mer

"En öppen stad,ej en befästad,bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Bild
Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies ...
Läs mer

Om Tors fiskafänge

Bild
I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu...
Läs mer