Hur viktigt är det här egentligen?

Den här morgonen drar vinden genom träden utanför på kullen nedanför mitt fönster. Det är svårt att helt följa björkarnas rörelser. Rönnbärsträden blommar och solen skiner, men det är ännu svalt där ute. Året går vidare, det är försommar.

Någr ögonblick kan jag stanna upp innan dagen drar vidare med livet och det är mer värdefullt än man kan föreställa sig. I alla fall är det vad jag hoppas. Ju äldre jag blir desto mer funderar jag på sken och verklighet, det vi vill och inbillar oss ska vara fallet och det som verkligen är. Antagligen är det så att livet lär oss att såväl avslöja oss själva som alla tomma poser som omger oss. När jag skriver vill jag vara äkta, vill stanna upp där jag är och vara ärlig i mina omdömen. Men även här ser jag ibland att jag kommer på mig själv med bristande ärlighet. Naturligtvis är mina skrivstunder kanske inte alls så viktiga som jag ville låta påskina i början av det här stycket, men nog ville jag gärna att så vore, att jag vore mindre banal än jag i själva verket ofta är.

Att jag skriver så här ska inte uppfattas som att jag dömer mig själv hårt, jag vågar nog påstå att jag fortfarande upptäcker mig själv och att det i längden kanske leder till ett lugnare förhållande till livet. Saker behöver inte längre vara så mycket mer än de kanske faktiskt är och upplever man livet allt mer på det sättet blir det också mindre dramatiskt, mer naturligt och möjligt att acceptera. Jag föreställer mig att det är vad som många upptäcker en bit in i livet och att det såväl kan upplevas som en befrielse som tomhet. För mig är det inte så sällan med ett leende som jag får syn på mina små poser, som jag kanske inte sett förut och en del av dem tillåter jag mig till och med att odla en smula, men med ett lite snett leende inom mig. Jag vet men kan ändå inte låta bli och tror nog att livet skulle bli rätt trist för en "genomsnittsmänniska" utan några små doser självbedrägeri då och då, förutsatt att man fortfarande vet att det är just detta det handlar om.