Egentligen skulle jag nog vilja bo i "Uppsala"

För arton år sedan började jag att studera vid Uppsala universitet.  Religionsvetenskap A-B, 40 p, hette kursen, som faktiskt var mitt sistahandsalternativ när jag skrev min ansökan. Det kom att visa sig att jag den hösten inledde en av mitt livs mest givande och faktiskt,  på lite sikt, lyckligaste perioder.

Kanske ändå inte från början ändå...Jag gick med liv och lust, om det nu är det rätta uttrycket, in för studierna,  men det som först hände, trots mycket goda resultat, var ett jag stötte huvudet i väggen och det hårt och skoningslöst. Särskilt mycket lust var det inte i början men desto mer prestationsångest. 

När ångesten lagt sig infann sig istället en glädjefylld upptäckarlusta och kanske också ett visst övermod. Lärdomar, teorier som "förklarade" verkligheten och människans andliga strävanden,  som tycktes upplösa dem i sina beståndsdelar,  som kanske, så tolkade, orimliggjorde dem.

Sedan var det atmosfären...tystnaden och det tankfulla prasslet av boksidor i Carolinas läsesalar, att ströva runt bland hyllor som fylldes av obskyra avhandlingar på franska och engelska om zoroastrism, islamisk feminism och förstås om mitt favoritämne på den tiden, japansk buddhism.

Dagar av sökande i bibliotekets källarvåning, seminarier om Clifford Geertz teorier om religionsantropologi, tanken att kanske rent av bli kvar vid akademin som fick näring av några av mina lärare, men mest av allt upplevelsen att lära, av att tycka mig förstå och att långsamt inse att under varje lager finna ännu ett och därefter fler och åter fler. 

Men nu blev det inte så. Nästan tjugo år senare känns det där gamla Uppsala ganska avlägset. Jag tar mig fram genom dagarna. Tiden, liksom jag själv, rusar fram samtidigt som mycket tycks snigla sig fram. Jag har övat mig en del i förlikandets konst, men har fortfarande en lång väg kvar. Jag bor i en stad jag egentligen inte aldrig känt mig riktigt hemma. Inte så sällan undrar jag till vad mina ambitioner och min lärdomsglädje egentligen var ämnade. Trötthet och en smula likgiltighet lägger ibland sordin över dagarna.

Egentligen skulle jag nog vilja bo i "Uppsala". Nu menar jag kanske inte den verkliga staden för jag vet alltför väl att livet är ett nollsummespel där den ena fördelen tyngs  ned av den andra nackdelen. Jag märker att jag har  blivit en smula nostalgisk. Nej, "Uppsala" ska nog förstås som den där upptäckarglädjen, lärandet för dess egen skull och att det under varje skikt, som i sig är en yta, finns nya nivåer av verkligheten. Kan jag hitta dit igen?