Om inte nu, så när? - Frågor inför ett nymornat politiskt engagemang
För mig är det lite av en tid när det står och väger. Det handlar om att i någon form återuppta mitt politiska engagemang efter många års bortavaro och närmast avståndstagande. I år, på självaste första maj, är det 20 år sedan jag, som 17-åring, gick med i SSU, ett medlemskap som den gången blev intensivt, engagerat, fullt av aktivitet fast kanske mer av ord och som dessutom tog slut efter bara något år, även om jag fanns i bakgrunden under flera år, ända fram tills de sista åren på 90-talet. Det hände att jag "ryckte" ut och gjorde någon halvhjärtad insats, ibland som kongressombud för att stoppa någon "jobbig vänsteravvikare", som ville bli vald till förbundets högre positioner. Det var knappast ett särskilt värdigt eller ens särskilt givande engagemang. Politiken blev till trista internstrider som knappast gjorde världen bättre. Istället fick jag syn på människors sämre sidor, som även finns där de minst av allt borde göra det. Också hos en själv.
Att jag mer eller mindre lade ned engagemanget när jag började studera 1996 hade flera orsaker, men här kan det räcka med att säga att jag antagligen var för ung, för oerfaren och alltför entusiastisk och dessutom behäftad med en ibland ganska sviktande självkänsla. Jag sade inte ifrån mot det jag inte trodde på men ändå var tvungen att medverka till när jag inte hade kraft nog att säga ifrån. Till det kom uppdrag utanför organisationen, där jag var studieledare och medieansvarig i Västmanlandsdistriktet under några år, år som inte direkt präglades av ett blomstrande engagemang på de flesta håll. Jag och distriktsordföranden rensade i medlemsregistren för att få bort inaktiva medlemmar, vilket också fick till följd att vi hade färre att rapportera till landstingen för att få bidrag till ungdomsverksamhet. Vi stod inte särskilt högt i kurs, skulle jag tro, i det socialdemokratiska partiet, som säkert undrade varför medlemmarna så plötsligt börjat överge ungdomsrörelsen. Vi fick leva av "nåd" pga detta, för att kunna behålla vår ombudsman och en någotsånär ordnad administration. Det kanske inte är så underligt att jag till sist bara kände att jag vill bort från eländet och fann en "legitim" utväg när jag började studera religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Studierna blev mitt nya engagemang och om jag ska vara ärlig, ibland ett väl navelskådande sådant, kanske rent av en flykt från den "stora världen" till en liten värld mellan böckernas sidor och de tankar som läsningen av de skapade.
Åren har gått och livet har förändrats på många sätt under tiden. Jag är betydligt äldre idag, jag arbetar och har börjat känna ledan smyga sig på mig vid mer än ett tillfälle. Att arbeta räcker inte inte även om det borde göra det mer än väl som samhällsinsats. Att arbeta om lärare är ofta att komma i kontakt med samhället, då skolan ibland speglar det som sker därute, men man inser att det inte går att göra underverk när förutsättningarna både inom och utanför skolvärlden är begränsande. Att möta denna verklighet kan ibland verkligen vara något som nöter på en och steg för steg börjar man märka att ens värderingar från förr ifrågasätts inom en själv, när man ser vad som sker och undrar över orsakerna. Inom ramarna för skolan går det inte att ändra på de strukturer som man till sist upptäcker verka inom en, när man varit där ett tag. Blicken smalnar och sinnet blir hårdare. Det skrämmer mig ibland och det är förmodligen en sund reaktion som borde stämma till eftertanke. Och här kommer frågan om engagemanget in igen. Ska jag låta mig bli ett "offer" som reproducerar dåliga värderingar som leder till ökad ojämlikhet eller ska jag stiga utanför yrkets ramar och se mot det som orsakar problemen? Men samtidigt lockar skolpolitiken mig inte särskilt mycket, då jag ofta tycker att jag fått nog när jag lämnar skolan bakom mig, inte sällan med ett visst dåligt samvete.
Men samhället är ändå en helhet, så till vida att dess olika delar påverkar varandra. Jag är förstås inte bunden till ett engagemang som rör min arbetsplats, utan kan förstås engagera mig i något annat, som ändå kanske har någon koppling till den.
Jag har alltid varit intresserad av idéer. Tyvärr kanske jag inte är tillräckligt verklighetsnära och konkret för att kunna engagera mig i vägbyggen och avyttranden av ödefastigheter och liknande. Att lyssna på långa utläggningar om teknikaliteter tröttar oftast ut mig. Jag gillar inte heller konferenser. Min koncentration börjar tryta ganska snart. Men när det gäller principiella diskussioner, uppfattningar som rör samhällts utformning, vad olika politiska begrepp står för och när det handlar om vad olika långsiktiga processer kan tänkas föra oss, då kan jag bli närmast passionerat intresserad. Vad förde oss hit där vi är idag och betyder det något för framtiden?
Ovanstående gör att jag undrar vilken plats i en politisk organisation en sån som jag egentligen skulle kunna ha. Den vardagliga politiken skulle förmodligen tråka ut mig och idédebatten är för det mest förbehållen en trängre krets intellektuella och ideologiskt skolade personer, men när jag ändå vill gör en insats? Var finns arenorna för en som vill delta i denna typ av engagemang? Och att delta i ett ibland ganska inåtvänt samtal med likasinnade, på vilket sätt påverkar det samhället och den reella politiken?
För tillfället kommer jag inte längre än så i mina funderingar. Kanske handlar det snarast om en kamp med "ursäkter" mot att göra sin plikt, om att blanda ihop sig själv här och nu med den som var jag för ganska länge sedan. Att engagera sig är ingenting att ta lätt på för min del och kanske begär jag för mycket när jag försöker tänka ut var mitt engagemang hör hemma. Är det inte snarast så att det bästa är att börja för att sedan se vart det bär? Jag lutar åt att det kan vara så, det kanske är uppenbart för den utomstående läsaren av de här raderna. Just nu väntar jag, men frågar mig också: "Om inte nu, så när är det dags egentligen?"
Kanske blir första maj en symbolisk startpunkt, som det var för tjugo år sedan i Sala, när SSU fick en ny medlem. Han har återigen låtit sig bli värvad.
Att jag mer eller mindre lade ned engagemanget när jag började studera 1996 hade flera orsaker, men här kan det räcka med att säga att jag antagligen var för ung, för oerfaren och alltför entusiastisk och dessutom behäftad med en ibland ganska sviktande självkänsla. Jag sade inte ifrån mot det jag inte trodde på men ändå var tvungen att medverka till när jag inte hade kraft nog att säga ifrån. Till det kom uppdrag utanför organisationen, där jag var studieledare och medieansvarig i Västmanlandsdistriktet under några år, år som inte direkt präglades av ett blomstrande engagemang på de flesta håll. Jag och distriktsordföranden rensade i medlemsregistren för att få bort inaktiva medlemmar, vilket också fick till följd att vi hade färre att rapportera till landstingen för att få bidrag till ungdomsverksamhet. Vi stod inte särskilt högt i kurs, skulle jag tro, i det socialdemokratiska partiet, som säkert undrade varför medlemmarna så plötsligt börjat överge ungdomsrörelsen. Vi fick leva av "nåd" pga detta, för att kunna behålla vår ombudsman och en någotsånär ordnad administration. Det kanske inte är så underligt att jag till sist bara kände att jag vill bort från eländet och fann en "legitim" utväg när jag började studera religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Studierna blev mitt nya engagemang och om jag ska vara ärlig, ibland ett väl navelskådande sådant, kanske rent av en flykt från den "stora världen" till en liten värld mellan böckernas sidor och de tankar som läsningen av de skapade.
Åren har gått och livet har förändrats på många sätt under tiden. Jag är betydligt äldre idag, jag arbetar och har börjat känna ledan smyga sig på mig vid mer än ett tillfälle. Att arbeta räcker inte inte även om det borde göra det mer än väl som samhällsinsats. Att arbeta om lärare är ofta att komma i kontakt med samhället, då skolan ibland speglar det som sker därute, men man inser att det inte går att göra underverk när förutsättningarna både inom och utanför skolvärlden är begränsande. Att möta denna verklighet kan ibland verkligen vara något som nöter på en och steg för steg börjar man märka att ens värderingar från förr ifrågasätts inom en själv, när man ser vad som sker och undrar över orsakerna. Inom ramarna för skolan går det inte att ändra på de strukturer som man till sist upptäcker verka inom en, när man varit där ett tag. Blicken smalnar och sinnet blir hårdare. Det skrämmer mig ibland och det är förmodligen en sund reaktion som borde stämma till eftertanke. Och här kommer frågan om engagemanget in igen. Ska jag låta mig bli ett "offer" som reproducerar dåliga värderingar som leder till ökad ojämlikhet eller ska jag stiga utanför yrkets ramar och se mot det som orsakar problemen? Men samtidigt lockar skolpolitiken mig inte särskilt mycket, då jag ofta tycker att jag fått nog när jag lämnar skolan bakom mig, inte sällan med ett visst dåligt samvete.
Men samhället är ändå en helhet, så till vida att dess olika delar påverkar varandra. Jag är förstås inte bunden till ett engagemang som rör min arbetsplats, utan kan förstås engagera mig i något annat, som ändå kanske har någon koppling till den.
Jag har alltid varit intresserad av idéer. Tyvärr kanske jag inte är tillräckligt verklighetsnära och konkret för att kunna engagera mig i vägbyggen och avyttranden av ödefastigheter och liknande. Att lyssna på långa utläggningar om teknikaliteter tröttar oftast ut mig. Jag gillar inte heller konferenser. Min koncentration börjar tryta ganska snart. Men när det gäller principiella diskussioner, uppfattningar som rör samhällts utformning, vad olika politiska begrepp står för och när det handlar om vad olika långsiktiga processer kan tänkas föra oss, då kan jag bli närmast passionerat intresserad. Vad förde oss hit där vi är idag och betyder det något för framtiden?
Ovanstående gör att jag undrar vilken plats i en politisk organisation en sån som jag egentligen skulle kunna ha. Den vardagliga politiken skulle förmodligen tråka ut mig och idédebatten är för det mest förbehållen en trängre krets intellektuella och ideologiskt skolade personer, men när jag ändå vill gör en insats? Var finns arenorna för en som vill delta i denna typ av engagemang? Och att delta i ett ibland ganska inåtvänt samtal med likasinnade, på vilket sätt påverkar det samhället och den reella politiken?
För tillfället kommer jag inte längre än så i mina funderingar. Kanske handlar det snarast om en kamp med "ursäkter" mot att göra sin plikt, om att blanda ihop sig själv här och nu med den som var jag för ganska länge sedan. Att engagera sig är ingenting att ta lätt på för min del och kanske begär jag för mycket när jag försöker tänka ut var mitt engagemang hör hemma. Är det inte snarast så att det bästa är att börja för att sedan se vart det bär? Jag lutar åt att det kan vara så, det kanske är uppenbart för den utomstående läsaren av de här raderna. Just nu väntar jag, men frågar mig också: "Om inte nu, så när är det dags egentligen?"
Kanske blir första maj en symbolisk startpunkt, som det var för tjugo år sedan i Sala, när SSU fick en ny medlem. Han har återigen låtit sig bli värvad.
Kommentarer
Skicka en kommentar