Odens korpar i Tortuna

En råkall söndagsförmiddag i september. Hjulen surrar mot grusvägarna, sprätter småsten och lera åt sidorna men asfalten sjunger. Lövfällning, en begynnande förmultnelse i luften, men sprakande färger syns genom diset.

Turen för mig mot Tortuna, västmanländskt bondeland, åkrar, skogspartier och dungar.Där ligger ett litet samhälle med en vit tornförsedd kyrka.
Tystnad råder när jag stannar upp för att dricka. Avlägsen trafik, något hundskall och så ett vinddrag genom luften.

Då hör jag det, ett läte från en liten dunge björkar och andra lövträd höger om vägen.
En gutturalt kraxande...Det kan inte vara något annat än en korp. Jag har hört det förut.
Det är onda tider i världen, "eld och ursinne" hänger över den som ett damoklessvärd och barbariet verkar gripa kring sig, också i gynnade delar av världen där förnuftet egentligen borde ha större möjlighet att få råda.

Väntar månne krigsguden Odens fåglar på föda? Det var så de gamla nordiska skalderna kallade de fallna på slagfältet. Korpens föda? Kraxar de för att varna för det ragnarök som väntar en alltmer höstlik och  stormfylld värld?

Den gamla spåkvinnan, valan, vars spådom i dikten Voluspà förutspådde ofärd i framtiden, kanske skulle få rätt:

"...yxtid
     knivtid
     kluvna sköldar"

En skymt av oro far genom mitt sinne och jag sitter upp igen och flyr in i den frånvarande närvaron på cykeln.Så mycket vi flyr ifrån medan Odens korpar kraxar och väntar på sin gräsliga måltid...
Men en gång ska ju ändå örnar flyga mellan fjäll och forsar igen...

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Bild
Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fort...
Läs mer

Vit rök över Petersplatsen

Bild
Igår kväll satt jag och mina italienska vänner B o B på Oliodeli och pratade. Vi var ganska trötta, kanske lite för mycket, för att vara riktigt spirituella, men det var länge sedan vi sågs, så det var ändå trevligt. Ute var det kallt, temperaturen hade snabbt börjat krypa ned mot och under -10 grader. Det är snart i mitten av mars månad och den ska ju gälla för att vara den första vårmånaden, men man kan ju ha sina tvivel.  Då får en av mina vänner ett sms från sin mamma, som bor i norra Italien, och säger: "- Ah, "la fumata bianca!". Det hade kommit vit rök ur den berömda skorstenen på det Sixitinska kapellet i Vatikanen, där nu en ny påve tydligen hae valts. Jag vet att B o B är måttligt förtjusta i påven och den katolska kyrkan, men att ett  Peterskyrkan i mars 2010 påveval är en stor nyhet i deras hemland och i världen kan man inte missta sig på. Även jag, säkert för att jag är religionslärare, fick ett par sms från folk som tyckte att jag borde veta vad som...
Läs mer

Om Tors fiskafänge

Bild
I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu...
Läs mer