Rårakor

Rårakor med fläsk, en klassiker i köket
Så enkelt och så gott! Vad det gäller är rårakorna och deras "släktingar" i världens olika kök. I Frankrike äter man "gallettes de pommes de terre" och i det judiska kallas de "latkes"och schweizarna lagar som bekant något som kallas "rösti. Rårakan är dessutom Dalarnas landskapsrätt här i Sverige. ". I kokböcker har jag hittat zucchiniplättar ( t.ex. Medelhavskokboken s 69, Läsförlaget AB, 2004)  och olika rotssaksrätter av olika slag som bygger på tanken att rivna bitar steks i form av små ganska löst sammanfogade plättar eller kakor.    Grundidéen är enkel, riven potatis, helst mjölig för att rätten för konsistensens skull, ibland vill någon kanske lägga till ett ägg, för att "förbättra" den något. Jag tillhör dem som gärna gör det och emellanåt lägger till någon matsked vetemjöl. Kanske diskvalificerar det senare mig från de "sanna" rårakekockarna, som nog menar att stärkelsen i den rätta potatissort räcker för att ge rårakorna deras rätta form och hållfasthet. Därför kanske mina "rårakor" egentligen borde kallas "råmunkar", alltså ett sorts mellanform mellan rårakor och raggmunkar, en rätt där mjöl tillhör . Egentligen är det väl ganska oväsentlig. Mängden mjöl för min del är närmast att betrakta som "symbolisk" men jag litar av någon anledning inte riktigt på att rakan ska hålla ihop. Till mina egenheter i min "tolkning" av rätten hör också att jag gärna använder örtkryddor, t.ex. timjan, tillsammans med grundkryddorna, salt och svartpeppar. Så här brukar jag laga mina rårakor:

Rårakor (2 portioner)

400 g mjölig potatis
1 ägg
1 tsk vetemjöl
salt och peppar
timjan
Stekfett, helst smör

1. Riv potatisen
2. Blanda den rivna potatisen med ägget, vetemjölet och kryddorna
3. Forma rårakorna till önskad storlek och form.
4. Stek snabbt tills rårakorna fått önskad färg
5. Servera!

Vad man äter till rårakorna kan varieras en hel del. Det klassiska sättet är förstås med stekt fläsk och lingonsylt eller rårörda lingon. Personligen föredrar jag en sylt som inte är alltför sötat och innehåller en stor andel lingon, över 50%. Ett annat mycket trevligt sätt att äta rätten är med kallrökt lax, hackad rödlök, stenbitsrom och gräddfil. Som dryck skulle jag föreslå öl eller kanske svagdricka till det klassiska serveringssättet och kanske en veteöl, ett glas vitt vin, en syrlig äppelmust eller friskt mineralvatten om det är det senare serveringsförslaget som gäller.
Plats: Gideonsberg, Gideonsberg-Skallberget, Västerås, Sverige

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gubbio, staden där en ilsken varg blev en "broder".

Bild
Palazzo dei Consoli, Gubbio, Umbrien, Italien, juli 2008 Det börjar bli några år sedan jag gjorde min första rundresa i Umbrien. År 2008 kom jag till staden Gubbio, i den östra delen av regionen. Jag minns doften av tryffel när jag kom in på hotellet där jag tog in, som också hade en inte alldeles oäven restaurang. Jag åt någon form av gräddig fylld pasta med tryffelsmak och drack en lokal italiensk öl till maten. Himlen var grå, luften kvav. Av Gubbio har jag egentligen inte så många minnen, men doften tryffel och min första fina lunch i staden minns jag. Jag minns också en kvinna som ägde en bokhandel och som jag pratade litteratur med en lång stund. Hon berättade att hon läst mycket av Selma Lagerlöf och beundrade hennes berättelser. Själv lämnade jag hennes affär med ett exemplar av Dino Buzzatis novellsamling La boutique del mistero , som är en av de första skönlitterära böcker på italienska som jag klarade av att läsa utan större svårigheter. En favoritberättelse är fort...
Läs mer

"En öppen stad,ej en befästad,bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet".

Bild
Jag måste erkänna, trots att jag arbetar som svensklärare och ägnar rätt mycket tid åt böcker, mycket sällan läser poesi. Det är nog egentligen dumt, för god poesi kan ge oerhört mycket, några få koncentrerade rader kan ge uttryck för sådant som ibland inte kan fångas i betydligt längre texter, som är skrivna av mindre förfarna skribenter än de skickligaste poeterna. Rubriken till det här inlägget är de sista orden i den svenske poeten Ragnar Thouries dikt "Sundbybergsprologen, ett beställningsverk inför staden Sundbybergs 25-årsjubileum 1951. Den återspeglar förstås främst en annan tid, den beskriver bland annat en arbetare med unicabox som långsamt går hemåt från nattskiftet och på himlen har man kunnat börja se DC6:or flyga över himlen". Det är i början av "skördetiden", de svenska välfärdsåren stod för dörren, alltså en skördetid för reformer och framsteg tycktes det, en tid för "den öppna staden som byggs gemensamt". Sundbyberg blir i Thoursies ...
Läs mer

Om Tors fiskafänge

Bild
I dessa midvintertider, som föga inbjuder till långa upptäcktsfärder på cykel, blir dessa turer av ett annat slag, de sker på fantasins och kunskapens vägar, för äntligen tycks lusten att läsa ha kommit åter till mig. Denna morgon har jag återigen roat mig med att återvända till "Den poetiska eddan" och den fornnordiska mytologin, ett gammalt intresse som gång efter annan i mitt liv dyker upp i olika former. Vid Altuna kyrka, inte långt från Enköping, en bygd jag ofta men dock ovetande om detta cyklat igenom, avbildas på en runsten en berömd mytisk scen, som förekommer i en av eddadikterna, nämligen "Kvädet om Hyme". Den grovhuggna ristningen på stenen visar hur en man, som håller i en hammare, trampar igenom botten på en båt, medan ett väldigt odjur, en orm i form av stenens drakslingor, vältrar sig i smärta och vrede under havsytan. Det man ser på Altunastenen är scenen då Tor, under sitt fiskafänge med jätten Hyme, med hjälp av en krok agnad med ett oxhuvu...
Läs mer