Svensk sushi, Mjälloms tunnbrödspalt och annat "exotiskt".



Sushi är, om inte annat, estetiskt tilltalande, eller hur?

För några dagar sedan åkte jag och en kompis i Uppsala ut till Boländerna för att beställa lite sushi på väg hem ut mot Funbo och Bärby äng. I Uppsala vimlar det av sushiställen, det finns många fler än det finns i Västerås, som kanske inte har fler än fyra ställen som serverar den japanska nationalrätten, men i Uppsala ligger det minst ett ställe i varje kvarter i innerstan och tydligen fanns det åtminstone en restaurang ute i industri- och affärsområdet Boländerna, nämligen "Sushi of Sweden"(http://www.sushiofsweden.se/Page.aspx?pageId=3), förkortat SOS. I konkurrensen gäller det att hitta sin nisch och det hade SOS gjort och försökt att leva upp till sitt namn genom att servera sushi med "svensk" karaktär. Där fanns "västkustsushi" och en annan variant med norrländsk touch, nämligen makirullar (alltså ris medfyllning inrullad i sjögräs) med renstek i något sorts krämig fyllning. Jag tog det senare alternativet och blev väl inte direkt missnöjd, men inte heller särskilt entusiastisk. Det originella och exotiska lockar men som så ofta är det hela inte så märkligt. Rensteken doldes nästan helt av färskostfyllningens, om det nu vara en sådan, lätt syrliga fettstinna smak blandad med lite pepparrot. Marknaden kräver som sagt innovationer.



I en större svensk stad vimlar det av matställen, pizzerior, kinarestauranger, Thaimatsställen, kebabkiosker och förstås kanske en och annan grekisk eller rent av indisk eller libanesisk restaurang. Den som betvivlar globaliseringens realitet blir lätt överbevisad, om man nu inte menar att globaliseringen inte handlar om att världens alla hörn, utan om utslätade och ofta ganska menlösa varianter, anpassade till "caffelatte-genrationens" krav på snabbmat som är mer "raffinerad" och spännande än en korvbricka hos Sibylla, som väl kanske inte är en alltför god investering av kulturellt kapital. Renstekssushin talade sitt tydliga språk.

Ändå sägs det att många människor letar efter det "autentiska" i vår tid, just för att komma undan likriktningen och kommersen, men det är kanske omöjligt, om man inte vänder sig åt lite oväntade håll.

 För en del år sedan hittade jag en kokbok i hyllan hemma hos en äldre släkting, född år 1922. Boken hette "Uppländsk undfägnad"(Liby och Nelander, Upplandsmuséet, Hushållningssällskapet, 1994) och visade sig kanske den mest originella kokbok jag hittat, en som innehöll, förutom recept en hel del texter om traditionell mat ifrån Uppland, mat från skilda miljöer och tider. Där kunde man hitta rätter som  "surkorv","korngrynspudding", sluring och "ölsupa" samt ett recept på "Upplandskubb", ett sorts bröd som gräddas genom att degen läggs i ett kärl som sedan sänks ned i kokande vatten. Min skepsis inför bokens innehåll var inte litet till en början, men sedan hände saker, jag började resa.





Umbriska specialiteter

Flera gånger reste jag genom den italienska regionen Umbrien, som ligger i mellersta Italien, en bit öster om det mer kända Toscana. Det jag upptäckte var hur varje liten by eller stad stolt visade upp och marknadsförde sina "prodotti tipici", alltså lokala specialiteter, som kunde röra sig om charkuterier, ostar, tryffel, spelvete (dinkel), olivolja eller  förstås vin. Vid hemkomsten började undra över om Sverige saknade "typiska produkter" och om vi egentligen skulle vara så mycket "sämre". I städerna tycktes dock alltfler "exotiska" och lockande serveringsställen trängas med varandra. Det var inte mig emot, men jag började bli nyfiken på den där boken, som jag senare fick i födelsedagspresent. Jag började läsa och läste mer än jag lagade men jag skaffade mig ambitionen att pröva även detta.




En portion Mjälloms palttunnbröd

Ännu så länge har det inte blivit så mycket av med detta men emellanåt känner jag att för en stund vill gå motströms mot mattrenderna och pröva det som senare tiders generationer håller på att glömma bort. Idag vågade jag mig på något som jag inte drömt om att pröva för inte så länge sedan. Jag gillar inte blodmat, det är vad jag har intalat mig åtminstone, men efter att ha prövat franska blodkorvar i Lyon och några andra lokala varianter i Val d'Aosta och i Berlin, har kanske mina fördomar mildrats något. Paltbröd, rågbröd med blod i degen, som kokas och äts med bechamelsås, lingon och stekt fläsk, hur låter det egentligen? Kanske inte så lockande men idag, för någon timma sedan lagade jag en portion med Mjälloms palttunnbröd med sås, lingon och fläsk till söndagslunch. Jag kan inte påstå att jag är så imponerad men inte heller avskräckt, alltså  känns det lite som efter den där "trendiga" sushin i Boländerna. Vad man kan lära sig av det kan nog var och en nog själv förstå.

Hungern kurrar i magen, eftersom portionen avsiktligt blev rätt liten, så til kvällen planerar jag att äta italienska gnocchi med stark tomatsås, en fräsch grönsallad, olivolja och kanske några stänk balsamvinäger. Det ser jag fram emot.