Några tankar om twitter och lite annat

Söndagkväll igen. Helgen har tillbringats i Sala och Kumla med familj och släktingar. Trevligt.

Något senfärdig, som jag brukar vara när det gäller teknik, drog jag mig till minnes att det visst finns något som heter "twitter". Och minnet var visst inte något vidare, för jag upptäckte att jag redan hade ett konto som jag glömt bort. Twitter handlar om att skicka sk. "tweets", korta meddelanden om högst 140 tecken. Tydligen har det varit populärt ett tag, politiker, debattörer, kulturpersonligheter och högst vanliga personer skickar ut tweets om ditt och datt. Det var inte så svårt att bli fast. Så opretentiöst, snabbt och enkelt att sprida information, småsnack och åsikter till höger och vänster! Jag måste säga att jag gillade det. Fast jag undrar lite över vad det egentligen är som händer när man twittrar. I morse hade jag ett litet meningsutbyte med Förbundet Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, om ordet "humanism", som jag tycker att hans organisation rätt orättmätigt försökt att ta patent på. Jag fick svar och det snabbt. Sturmark kunde berätta om valet av namn och vad han menar med humanism, om det nu var vad han gjorde på 140 tecken. Jag blev nog inte så mycket klokare måste jag erkänna och jag tycker fortfarande inte att "humanism" kan reduceras till religionskritik.

Vad ska vi med twitter till? Naturligtvis är det inget medium för djuplodande diskussioner, men det handlar kanske mer om att upprepa och inskärpa åsikter, då twittraren är ute efter det. En smart one-liner fäster sig ofta i minnet och kan leda tanken vidare. Sen finns förstås underhållningsvärdet att följa flödet av tweets om ibland rena meningslösheter. Det är lite skoj att upptäcka att en välkänd svensk kvinnlig fd. ledarskribent och debattör uppenbarligen gillar italienska fotboll och livfullt kommenterade matchen i eftermiddags mellan Milan och Lecce. Ganska mänskligt, rent av folkligt. Något annat märkligt som hände var att efter att jag kommenterat henne på italienska, ett språk jag inte vet om hon kan, så dök en italiensk matlagningssite upp som en av mina hittills två "följare". En slump? Kanske? Möjligen hade någon sökt efter twitterkonton där ordet "Italien" fanns med för att kunna sprida reklam. Det är nog troligare än att mina ord till Helle Klein om att det italienska köket är en bättre orsak än fotboll att intressera sig för Italien, skulle ha varit orsaken.
Förmodligen finns det kommersiella intressen, precis som på facebook och på nätet generellt, som håller kolll på oss som är uppkopplade. Integritetsfrågan dyker upp igen; vad är det vi är med om och vad är det vi mer eller mindre ovetande ställer upp på?

En twittervärld?

Världen är rätt rörig och hänger inte ihop. Det vet vi och det behöver inte sägas. Ändå fungerar de flesta förmodligen så att de vill hitta lite fast mark under fötterna och åtminstone en aning sammanhang. Disparata intryck invaderar oss hela tiden. Allt går mycket fort. Att söka efter "sanningen" anses antingen pretentiöst eller omöjligt eller möjligen något som det inte finns tid till. Twitter ökar antagligen trycket ytterligare med sina tweets. Ännu mindre bitar med information uppstår. Själva formatet tvingar skribenten att reducera. Jag undrar om det, trots att det tycks vara så svårt att förstå vad det är för värld vi lever i, behöver ännu fler möjligheter till fragmentisering. Behovet av analys och fördjupning kanske aldrig varit så stort, trots att svårigheterna att nå fram till en begriplig bild av helheten kanske aldrig varit mindre. Bör man ta avstånd från twitter? Nej, jag tror inte på det. Andra har försökt vrida klockan tillbaka utan att lyckas. I slutet av 17- och början av 1800-talet lär ilskna arbetare, kallade "ludditer" löpt amok i de nya industristäderna i Storbritannien för att sabotera de maskiner som de trodde skulle ta deras tidigare mer hantverksmässiga arbete ifrån dem. Deras kamp var förgäves. Att ignorera eller sabotera är inga framkomliga vägar för att motverka ny tekniks inverkan på vår bild av verklighet. Vad det handlar om är att kunna leva med den och använda den på ett adekvat sätt i det sammanhang där vi finns. Medier som inbjuder till en snabb och ständigt föränderlig ström av information måste kompletteras med andra. Det är nästan för självklart för att behöva sägas, men den som dagligen ser hur en del unga människor knappt överväger de möjligheter böcker har, är det inte alldeles gripet ur luften att frukta att det faktiskt är nödvändigt att aktivt ta strid för medier som kan hjälpa oss att åtminstone ge oss möjlighet att i någon mån se världen som något där det kanske finns vissa mönster att följa i tanken och sammanhang i vilka den fragmenterade informationen kan fogas in på ett rimligt sätt, även om vi måste vara medvetna om att också denna "grund" också och allt oftare måste revideras. Det är så jag tolkar situationen, just nu alltså.