Barnfattigdomen är ett slöseri med mänskliga resurser
För inte så länge sedan offentliggjordes Rädda barnens rapport om banfattigdomen i Sverige enligt vilken ca en kvartsmiljon barn i Sverige, alltså 250 000, lever under vad som kallas "ekonomisk utsatthet". Som fattiga har familjer beroende av försörjningsstöd samt hushåll bestående av en vuxen och en eller två barn med en inkomst på högst 11 424 respektive 17 470 kr. Mellan åren 2008 och 2009 ökade andelen fattiga barn från 11 till 13% och enligt professor Tapio Salonen, medförfattaren till rapporten, finns det ingenting som tyder på att utvecklingen skulle ha gått i motsatt riktning åren därefter då andelen familjer beroende av försörjningsstöd ökat under den tidsperioden. Det är vad som står att läsa i artikeln "Fattigdomen breder ut sig i fler barnfamijer" pubicerad i VLT, idag 15/3-2012 (TT). Att endast, som statsminister Reinfeldt, hänvisa till konjunkturerna och finanskrisen, när man vill hitta en förklaring, är knappast särskilt trovärdigt då det är allmänt bekant, att två tredjedelar av de arbetslösa står utanför A-kassan och många människor utförsäkras från trygghetssystemen. Man får heller inte glömma bort att även den som är hänvisad till A-kassan också lever under svåra omständigheter som liknar eller i hög grad påminner om det som här kallats fattigdom. Dessa stora förändringar inträdde samtidigt som regeringen lanserade sin numera välkända "arbetslinje"
Jag skulle kunna fortsätta med att redovisa andra siffror som framkommit den senaste tiden, som rör andelen famljer med utlandsfödda föräldrar, med ensamstående föräldrar och de skillnader som föreligger mellan dessa grupper och andra, som drabbats mindre illa av ekonomiska och sociala problem, men det viktiga är att komma ihåg att bakom varje siffra finns risken för minskade livschanser och en livskvalitet som skiljer sig starkt från den etablerade gruppen i samhället. Risken att fastna i fattigdom är större för barn som växer upp i familjer som lever under sådana villkor, liksom risken att drabbas av våld och brott, för att inte tala om en för många säkert ständigt närvarande känsla av underläge och förödmjukelse och orättvisa inför jämåriga som lever under andra omständigheter. Och den som känner sig i underläge kan till sist vända sin frustration till destruktiva handlingar, som drabbar dem själva, deras närmaste omgivning och inte minst samhället i stort. Att klara skolan och ta sig vidare till utbildningar som leder till arbete blir också svårare för den som lever med lågsjälvkänsla och en låg grad av frihet att kunna styra över sitt eget liv.
Det är också lätt att fastna i dystra redogörelser för dagens situation utan att peka på möjligheterna att bryta den dystra utvecklingen. Det är förstås ingen lätt fråga och orsakerna kan alldeles säkert inte heller endast reduceras till den nuvarande regeringens politik. Det är dags att "låta rätten välla fram som vatten", att vidta åtgärder som i slutänden kan motverka och få bort de sociala missförhållanden som präglar alltför många barns villkor i dagens Sverige, ett land där det numera både finns alltför många "styvbarn" och "kelgrisar". Att motverka barnfattigdomen måste få kosta. Trygghetssystemen måste förstärkas och möjligheterna för arbetslösa föräldrar att ändra på sin situation måste öka. Det behövs satsningar på vuxenutbildning till de som saknar adekvata kunskaper för att komma in på arbetsmarknaden. Det behövs satsningar som syftar till att förbättra språkkunskaperna hos utlandsfödda och föräldrar som är arbetslösa måste har rätt att ha sina barn längre tid på dagis än de 15 timmar, som gäller idag, för att frigöra tid till att söka arbete.
Det som sker idag är skamligt av flera orsaker, främst för att fattigdomen bland barn försämrar deras livschanser, att de riskerar att leva i en ständig känsla av underläge som gör det svårt för dem att ta sig ur sin situation för att kunna leva ett värdigare liv. Det är också ett slöseri med humankapital, med kunskaper och potential som riskerar att gå till spillo för hela samhället. Det är sist men inte minst en risk för människor som vill leva i ett tryggt samhälle med låg kriminalitet och med en hög grad av upplevd frihet. Men att motverka barnfattigdomen kommer att kosta och någon måste betala. Som jag ser det är det ett samhällsintresse och det som betalas att betrakta som en investering i en bättre framtid.
Jag skulle kunna fortsätta med att redovisa andra siffror som framkommit den senaste tiden, som rör andelen famljer med utlandsfödda föräldrar, med ensamstående föräldrar och de skillnader som föreligger mellan dessa grupper och andra, som drabbats mindre illa av ekonomiska och sociala problem, men det viktiga är att komma ihåg att bakom varje siffra finns risken för minskade livschanser och en livskvalitet som skiljer sig starkt från den etablerade gruppen i samhället. Risken att fastna i fattigdom är större för barn som växer upp i familjer som lever under sådana villkor, liksom risken att drabbas av våld och brott, för att inte tala om en för många säkert ständigt närvarande känsla av underläge och förödmjukelse och orättvisa inför jämåriga som lever under andra omständigheter. Och den som känner sig i underläge kan till sist vända sin frustration till destruktiva handlingar, som drabbar dem själva, deras närmaste omgivning och inte minst samhället i stort. Att klara skolan och ta sig vidare till utbildningar som leder till arbete blir också svårare för den som lever med lågsjälvkänsla och en låg grad av frihet att kunna styra över sitt eget liv.
Det är också lätt att fastna i dystra redogörelser för dagens situation utan att peka på möjligheterna att bryta den dystra utvecklingen. Det är förstås ingen lätt fråga och orsakerna kan alldeles säkert inte heller endast reduceras till den nuvarande regeringens politik. Det är dags att "låta rätten välla fram som vatten", att vidta åtgärder som i slutänden kan motverka och få bort de sociala missförhållanden som präglar alltför många barns villkor i dagens Sverige, ett land där det numera både finns alltför många "styvbarn" och "kelgrisar". Att motverka barnfattigdomen måste få kosta. Trygghetssystemen måste förstärkas och möjligheterna för arbetslösa föräldrar att ändra på sin situation måste öka. Det behövs satsningar på vuxenutbildning till de som saknar adekvata kunskaper för att komma in på arbetsmarknaden. Det behövs satsningar som syftar till att förbättra språkkunskaperna hos utlandsfödda och föräldrar som är arbetslösa måste har rätt att ha sina barn längre tid på dagis än de 15 timmar, som gäller idag, för att frigöra tid till att söka arbete.
Det som sker idag är skamligt av flera orsaker, främst för att fattigdomen bland barn försämrar deras livschanser, att de riskerar att leva i en ständig känsla av underläge som gör det svårt för dem att ta sig ur sin situation för att kunna leva ett värdigare liv. Det är också ett slöseri med humankapital, med kunskaper och potential som riskerar att gå till spillo för hela samhället. Det är sist men inte minst en risk för människor som vill leva i ett tryggt samhälle med låg kriminalitet och med en hög grad av upplevd frihet. Men att motverka barnfattigdomen kommer att kosta och någon måste betala. Som jag ser det är det ett samhällsintresse och det som betalas att betrakta som en investering i en bättre framtid.
Kommentarer
Skicka en kommentar